Svenska Ankdammen, f-låt, menar Akademien

Svenska Akademien som förknippas med bildning och tystnadsplikt spelar upp en allt annat än smakfull och snillrik fars inför öppen ridå just nu med hela världen som publik. En oväntad slarvig pjäs innehållande usla skådespelarinsatser och parallella bihandlingar så egocentriskt perversa och ogenomtänkta att de stjäl allt fokus från huvudhandlingen som redan är tillräckligt sjaskig som den är. Än mer eländigt blir det när det visar sig att landets mest anrika akademiska klubb, som förväntas stå för högsta klass och stil, även visar sig agera allt från regissör, manusförfattare till huvudrollsinnehavare i efterkrigstidens största moral- och integritetsfiasko inom kultursfären. Insatsen är hög. Nobelpriset i litteratur, denna svenska kronjuvel som nu vittras sönder av sura uppstötningar farsen frambringar, är vad medlemmarna i ankdammen spelar med. Oförlåtligt, skulle jag hävda.

Kulturelitens förfall - när alla vill vara producenten

Akademien uppvisar många problem. För det första får vi som publik ta del av alldeles för många akter som inte har med själva handlingen att göra. Den första akten, upprinnelsen, inleds med dunder och brak i samband med #metoo-uppropet när omfattande anklagelser om sexuella övergrepp i Akademiens närmaste omkrets avslöjas och en utredning dras igång. Men redan i akt två glöms huvudhandlingen bort eftersom flertalet inom Akademien av olika skäl är fullt upptagna med att skriva egna repliker i ett redan tillräckligt fullspäckat manus. Repliker de till råga på allt springer med till media fort regissör och medförfattare refuserat dem vilket självfallet inte tillför annat än sämre utgångsläge. En välkänd man i klubben drabbas mitt under föreställningen av hybris. Eftersom han inte kan acceptera vare sig regler för manusskrivning eller regissörens maktposition vill han försöka kuppa ut regissören som inte delar hans vision. Han tycks tro publiken går att manipulera och få över till hans sida, så han väljer att förnedra regissören i media: den sämsta regissören sedan 1786, utropar han högdraget. Är han så gammal skrockar publiken. Hans illasinnade skådespeleri och försök till fokusförflyttning är så dålig att publiken börjar kasta tomater på ensemblen och på kuppmakaren i synnerhet som större delen av publiken nu buar ut. Trots att farsen ännu inte tagit slut har publiken rest sig upp och gått. Ingen tar längre Akademien i försvar. Inte ens Kungen, deras beskyddare. Som grädde på moset blandar sig andra människor in i handlingen. En är hybrismannens nya partner som plötsligt hoppar upp på scenen för att tala om sakförhållandena i ett försök att rädda situationen. Problemet är bara att ingen riktigt förstår vem hon är och vad hon gör där. Att hybrismannen skaffat ny fästmö tycks flertalet inte lagt märke till. Hennes inhopp är så genant att man rodnar. Mer underhållande är när hybrismannens exfru skadeglatt och vältajmat tillskriver sig en roll i den redan helgalna farsen och börjar strössla salt i exmannens sår. Publiken fnissar förtjust åt hennes tilltag eftersom sympatierna för regissören växt i och med hybrismannens mycket ohyfasde kuppande i media (notera: tillfället då hans kulturella kapital gick upp i rök. Magdalena Ribbing hade svimmat om hon läst hans artikel i Expressen). Men även exfrun utgör stickspår som duktiga manusförfattare låtit stryka på foten för kvalitetens skull, men blir den naturliga följden i Akademiens fars på grund av hybrismannens oprofessionella utspel.

Ju längre tiden går desto mer spretar föreställningen och ingenstans finner publiken engagemang för kärnfrågan: eventuella offer för sexuella övergrepp i Akademiens namn. Trodde aldrig jag skulle få se kultureliten bete sig som barnrumpor och skvallra i media på det här sättet. När jag skriver detta är all värdighet och trovädrighet hos inblandade som bortblåst. Finns absolut ingenting som kan rädda Akademiens aderton stolinnehavares anseende längre. Samtliga borde lämna sin stol så nya kan väljas in. Troligtvis kommer enbart regissören tvingas lämna klubben, den ständige sekreteraren, som nybesuttna vänner till misstänkt sexualbrottsling och gamla misogyna rävar helst tycks vilja offra för egen vinnings skull? Så uppfattas åtminstone saken utifrån.

Ser i Akademiens fars auktoritetsproblem, gubbighet och remarkabel gränslöshet bland människor som inte drar sig för att trotsa såväl ledare som stadgar (framför allt tystnadsplikten) i något som inte kan tolkas på annat sätt än stark vänskapskorruption och revirpinkeri som verkar viktigare än att ta itu med misstänkta sexuella övergrepp och Svenska Akademiens rykte som drar med sig Nobelpriset i litteratur i fallet. Nej, Svenska Akademien det här duger inte! Bråk inför öppen ridå, högmod och egoism kan aldrig gå före plikt och heder. Borde inte bildade människor kunna bete sig bättre än så här? Fast nu vet vi åtminstone att dåliga beslut inte har med antal lästa böcker av hög kvalitet att göra. Alltid något.

https://www.dn.se/kultur-noje/krisen-i-svenska-akademien-detta-har-hant/
https://www.svt.se/opinion/kulturraden-om-svenska-akademiens-kris
https://www.svt.se/kultur/splittningen-i-svenska-akademien
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ser nu ikväll att Sara Danius, ständig sekreterare för Akademien, och ledamoten Katarina Frostenson, anhörig till misstänkt för sexuella övergrepp, lämnar arbetet i Svenska Akademien efter traditionsenligt sammanträde tidigare ikväll. Kuppförsöket lyckades alltså, men har de publiken med sig? Tveksamt.

https://www.svt.se/kultur/bok/sara-danius-lamnar-posten-som-standig-sekreterare-i-svenska-akademien-1

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv