Varför vi måste tala om migration när ämnet är hatande fotbollssupportrar och finns åsiktskorridoren?

Som alla vet har min stad Östersund ett fotbollslag vars framgångar gjort avtryck i svensk fotbollshistoria, ÖFK. Laget som fram tills nyligen spelade i division 2 har den senaste tiden dribblat bort internationella lag på löpande band och kvalat in till Europacupen. Sist mötte ÖFK meriterade Arsenal i Jämtkraft Arena, men den matchen gick inget vidare. Arsenal vann med tre mål mot noll. Mycket rättvist också. Förhoppningsvis går det bättre för ÖFK i returen. Vi satt i alla fall hemma den kvällen och följde matchen via radiosporten. Uppleva matchen tillsammans med andra Östersundare i vår hemmaarena hade varit önskvärt, men matchbiljetter kostar pengar och eftersom vi krockat med kronhjort är fler utgifter det sista vi vill ha. Ingen tv-kanal som sände matchen äger vi heller så det fick bli radion. Sonen tyckte efter en stund att det var lite tråkigt utan bilder och ville surfa på ÖFK, vilket vi gjorde. Tyvärr måste jag ha förträngt hur hatisk supporterkulturen runt fotbollen är. Om jag, fredlig som jag är, tänkte någonting innan vi googlade var det antagligen att när svenska lag spelar mot utländska håller alla på Sverige. Men så var det rakt inte. Det första vi möttes av var ”Hata hata hata Östersund” till sonens stora förvåning och min besvikelse. Insikten om att vuxna människor sitter på nätet och hatar andra fotbollslag hade jag helst varit utan. Vi lär alltså barnen att inte hata varandra och gör tvärtemot själva? Blir inte barnen hemskt besvikna på vuxenvärlden när de ser hatet, tänker jag? Kanske beteendet till och med väcker misstro mot vuxna? Ärligt talat har jag svårt att förhålla mig till vuxna individer som skanderar hatramsor, slåss på och utanför fotbollsläktare och utsätter andra - inklusive barn - för fara på grund av bengaler och annat våldsamt? Ska inte vuxna föregå med gott exempel? Dum som jag är skrev jag en tweet om detta. Nämnde jag finner fotbollshatet olämpligt för barn. Gissa om fotbollssupportrarna mottog mitt budskap bra eller dåligt? Vi behöver inte gå in på detaljer, men bortsett från allehanda spydigheter och hat mot ÖFK som svar fick jag ändå en del matnyttigt med mig. Jag lärde mig att en stor grupp fotbollssupportrar tycker hat och kärlek är viktiga ingredienser i bevakningen av sporten, något de vill fortsätta med (inte kul annars), och att barnen ska anpassas till fotbollskulturen och inte tvärtom. Själv tycker jag hatramsor hör dåtiden till och är inget jag personligen blir provocerad av (som jag antar är syftet) och föreslog därför modernisering till mer rumsrena ramsor lämpliga för barn. Förslaget ogillades. I min hjärna är det logiskt att älska och peppa sitt lag och sedan vara tyst om andra. Jag menar, om det finns ordningsregler på fotbollsplanen måste väl samma regler kunna gälla supportrarna? Någon twittrade till mig att man inte kan styra över sina känslor och att hat därför är obligatoriskt. Fast det stämmer inte. Skulle ingen kontrollera sina känslor hade samhället rasat samman för längesen. Självfallet går det att följa regler! Problemet är snarare att vissa skiter i konsekvenserna medan andra vägrar bryta mot reglerna. Varför vissa avviker från mönster hör faktiskt till de mest omdebatterade frågorna just nu och därför ska jag dra några paralleller till övriga samhället när jag ändå håller på.

Som alla märkt är det ett himla tjat om Sverigebilden, svenska värderingar och brottslighet bland invandrare just nu. Överallt i debatter, ledare och krönikor tar vi del av den ena efter den andra som vill överträffa andra i att ha rätt beträffande den så kallade åsiktskorridoren de menar har inverkan på det offentliga samtalet. Medan vissa ser den som sund normkritik tycker andra den har för avsikt att tysta andra. Fast egentligen handlar åsiktskorridoren bara om olika ideal som möts och förhållningsregler vissa har svårt att anpassa sig till. Man kan säga att det handlar om olika maktförhållanden. Dels om vems ideal som ska äga tolkningsföreträde i debatten och dels om konflikter mellan individens (upplevda) rättigheter i förhållande till olika aktörers rättigheter såsom meningsmotståndare, arbetsgivare, utgivare och arrangörer etc. Människor vill så gärna att yttrandefriheten ska handla om dem (alltid ha rätten på sin sida) trots att man bara är en röst bland andra. Jag vet inte om självcentreringen beror på att vi lever i ett land som länge varit förskonat från tufft motstånd såsom krig och nöd och blivit bortskämda på köpet eller om vi befinner oss mitt i en narcissistisk epok som beror på att vi fostrats till att vara "exceptionella varelser" och därför utvecklat övertro på oss själva (lästips: Time-journalisten Tom Stein)? En annan förklaring skulle kunna vara att friheten på internet gjort oss till själviska monster som försöker överträffa varandra på grund av mindervärdeskomplex fejkade ytor i sociala medier orsakar, men kan också bero på medveten propaganda. Oavsett vad är följden intolerans, respektlöshet och svårigheter att underställa sig auktoriteter samt ett högt tonläge i samhällsdebatten. När människor inte får som de vill ska missnöjet basuneras ut till allmän beskådan: "Jag fick inte min artikel publicerad. Media mörkar". Bestraffning utdelas vid nederlag och kritik. Förr knöt man näven i fickan när man blev refuserad och bortvald. Möjligen beklagade man sig hemma vid köksbordet, men skammen man kände över att ha blivit ratad ledde till att man ville glömma och gå vidare och göra bättre ifrån sig nästa gång. Idag tycks hämndbegäret vara starkare än skam- och revanschkänslorna. Man går till attack mot meningsmotståndare och auktoriteter i stället för att visa respekt och förståelse. Alla hänvisningar till åsiktskorridoren är alltså fråga om intolerans: en ovilja eller oförmåga till att hantera motstånd. Fast åsiktskorridoren är inte så "bara" när det kommer till kritan. Den syftar till att förflytta fokus bort från debattens egentliga kamp som handlar om idealism, politisk ideologi och opinionsbildning, men beror också på att ideologi blivit omodernt att tala om medan ekonomism blivit desto populärare. Men man ska komma ihåg att ideal går före ekonomi oavsett parti. Rätt och fel handlar om olika politiska ideologier, såsom vilket samhälle vi vill ha som avgör vad vi vill och inte vill lägga skattepengar på. Men vi talar inte längre på det sättet med varandra utan blandar ihop personliga övertygelser såsom åsikter om någonting med vad som är ”rätt”. Problemet är bara att i demokratier anger partiet som fått flest röster i politiska val (eller en koalition) vad som för tillfället är mest rätt (handlar om majoritetens vilja) och inte det man själv tycker eller vad forskningen säger. Åsiktskorridoren berättar därför bara en sak för oss och det är att vi vill sätta våra egna åsikter före alla andras och missar således pudelns kärna, den liberala demokratin. Vi befinner oss alltså på villovägar. Vägar som förr eller senare leder oss in i en återvändsgränd kallad "whataboutism". Jag ska förklara: Kalle tycker brott och straff bland invandrare är den viktigaste valfrågan, det är hans prioritet, medan Ingvar tycker mänskliga rättigheter är allra viktigast varför MR-frågor engagerar just honom. Och aldrig mötas de tu. Ingvar kan dra upp ensamkommande barns behov hur många gånger som helst, men Kalle kommer ändå bara peka på den gruppens problem medan Ingvar bara ser till deras rättigheter. - Hur kan du bortse från att så många utger sig för att vara yngre än vad de är och inte se till brotten de begår, säger Kalle till Ingvar? - Hur kan du bortse från individuella skillnader och mänskliga rättigheter, svarar Ingvar. Vi lever idag i ett ställningskrig mellan nationalism och globalism som lett till att frågor kring migration och invandring stjäl all (medial) uppmärksamhet. Debatten är extremt polariserad och alla däremellan som inte tillhör "populismens ytterligheter" är satta i karantän (människor som inte vill gynna extremerna) eller kidnappade av någon sida i debatten som inte upptäcker eller tar hänsyn nyanserna utan ser minsta tecken till medhåll som ett godkännande av hela agendan. Och eftersom det inte finns några vinnare i kampen mellan ideologier (är en smaksak) råder det status quo i den politiska debatten just nu.

- Jag har rätt! - Nej, jag har rätt!

Med det här i bakhuvudet är det lätt att förstå det omöjliga i att försöka ifrågasätta fotbollssupporterkulturen. Det är nämligen samma sak där. Allt relateras till invandrare och migration på bekostnad av frågeställningar som inte faller migrationspopulisterna i smaken. När jag drar upp fotbollssupporterkulturen som ett samhällsproblem möts jag genast av ”ja, men gängkriminaliteten i Malmö då”. Säger jag: varför ska vi behöva lägga så mycket samhällsresurser (poliser) på derbymatcher i Stockholm, får jag höra: ”det är en fis i rymden i jämförelse med vad migrationen kostar samhället” och så håller det på. Det går inte att ta upp ett problem utan att behöva tala om ett annat, migrationen. För ett tag sedan meddelade regeringen att överge så kallade sommarkatter ska ses som en brottslig handling. Jättebra initiativ, tycker jag! Men vad hände? Beslutet möttes av hån som gick ut på att regeringen ägnade sig åt struntsaker i stället för att ta itu med "alla problem migrationen ställt till med". Vi måste alltså strunta i de stackars kattungarna så länge det finns människor som flyr till Sverige? Märklig slutsats! Just nu domineras debatten av två Sverigebilder. Båda fokuserar på migrationen. Antingen har migrationen lett Sverige ner i fördärvet (migration är skit) eller så genomgår Sverige en omställningstid till följd av flyktingströmmen som inkluderar ett antal problem på vägen (vi ska vara en human stormakt). Tyvärr ingår varken hemlösa katter eller hatande fotbollssupportrar i någon av dessa två Sverigebilder. Inte ens gängkriminaliteten bland MC-klubbar ges något större utrymme i samtidsdebatten. Men vad vet jag om anledningen? Kanske anses MC-gäng som något "typiskt svenskt" och därmed normalt likväl som mängder av poliser vid derbymatcher gör bland vissa supportrar?

Samtidsdebatten är själsdödande. Precis allt relateras till migranterna och nyanser saknas. Jag tror vi måste inse framför allt två saker. Ett, att migrationspopulisternas ideal kväver precis ALLA diskussioner just nu och två, att yttrandefrihet inte är samma sak som att ha rätt. För övrigt har jag inte tid att vänta med sonens spirande fotbollsintresse tills alla känner sig tillfreds med migrationspolitiken. Speciellt med tanke på att det aldrig kommer ske. Vad betyder det här då? Jo, att ”hata, hata, hata Östersund” och fotbollshuliganism inte är mer okej bara för det skjuts mycket i Malmö, den logiken existerar nämligen inte. Det andra är att varken du eller jag har blivit tystade för att jag skriver om det här. Jag har bara fört fram en åsikt. Står alla fritt att göra. Och sist men inte minst: åsiktskorridoren är en synvilla.

Make Love not War!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Grattis på alla hjärtans dag!