Nazibruden, föreläsning om radikalisering och vägen ut


Östersund, Gamla Tingshuset. Arrangörer: Kamratföreningen Räddningsplankan, Hej Främling, NBV MittSverige Östersund och Föreningen Gamla Tingshuset

Det är alla hjärtans dag och jag befinner mig på en föreläsning med Anna-Lena Joners Larsson mer känd som Nazibruden från Bollnäs som skrivit bok om vägen in i vit makt-rörelsen och hur det vände, ett livsöde som inkluderar allt från radikalisering till arbete med nyanlända. Men låt oss börja från början. Anna-Lena Joners Larsson växte upp i Bolläns (även Järvsö) med sin mamma och en pappa hon träffade varannan helg. Halvsyskon får hon på pappans sida. Anna-Lena beskriver sin tonårsperiod som obstinat och oreglerad. Hon var rastlös och flyttade runt en hel del men går ändå ut gymnasiet med goda betyg. En period lever hon i Egypten där hon lär sig arabiska. Tillbaka i Sverige igen kommer en ny bekantskap spela avgörande roll för utvecklingen. Via en väninna blir nationalistiska musikarrangemang ett intresse och på Kuggnäsfestivalen 2010 fattar hon tycke för sångaren i ett av ”skinnskallebanden” hon genast flyttar ihop med. Han visar sig dricka lite för mycket och ha svårigheter att organisera musicerandet. Anna-Lena intar genast rollen som agent och hjälper honom med bokningar. Snart är spela vit makt-musik på högerextrema arrangemang runt om i Europa rutin. Uppträda tillsammans med honom blir hennes nya identitet. I takt med alla nya och idel högerextrema kontakter hon knyter försvinner hennes gamla vänner (från Facebook). Mest i det tysta. Trots det ser hon sig inte som avvikande. "Alla har rätt att tycka som de vill" är hennes mantra, försvaret som gör att hon kan fjärma sig från sitt högerextrema sammanhang, och eftersom hon har arabiska vänner och kan arabiska är hon ingen rasist, tänker hon. Hennes naiva inställning förklaras med avsaknaden av politiska samtal och tal om värdegrunder i hemmet under uppväxten och när även pojkvännen undviker politiska samtal känner hon ingen delaktighet i extremismen trots att låtarna hon sjunger och spelar in handlar om "ariska rasen". En gammal vän ringer en dag för att säga adjö. Anna-Lenas högerextrema kontaktnät på Facebook smärtar henne varför avsked är nödvändigt. Anna-Lena tar intryck av samtalet men avfärdar henne just då. Anna-Lena blir gravid och på grund av foglossning sjukskriven. I den vevan börjar hon fördjupa sig i materialet hennes högerextrema bubbla delar i sociala medier och när Försäkringskassan inte längre vill ge henne ersättning upplever hon social orättvisa och gör då som alla andra i sin bubbla, lägger skulden på invandrarna som får (alla) pengar hon och andra etniska svenskar ska ha och blir därmed mer politiskt engagerad. När sonen Tor föds uppslukas hon av honom och deras leverne börjar kännas obekvämt, men så våldtas en bekant av utländska män (en gruppvåldtäkt som senare ifrågasätts och avskrivs). Våldtäkten väcker ilska hos Anna-Lena som uppmärksammar Svenska Motstånds Rörelsen och andra högerextrema grupper på händelsen som efter möte i Anna-Lenas hem ordnar demonstration i lilla Bollnäs för att kritisera invandrarna som våldtog. Den sista spelningen, som Anna-Lena kallar den, sker i USA där bland annat Hammerskins och KKK närvarar. På hotellrummet har arrangören ställt fram tilltugg på naziflagga som duk. Enligt intervju i DN får hon även provskjuta vapen. Därefter föds barn nummer två, en flicka som heter Svea. Tvivlen gnager i henne. Vardagslivet med barnen på hemmaplan känns allt viktigare och hon börjar bry sig om hur andra ser på hennes familj. När lillflickan bara är några månader gammal får mannen återfall i sitt drickande och försvinner spårlöst i några dagar. Anna-Lena väljer att flytta och blir förälder på heltid. Ingen av hennes gamla vänner finns kvar och övriga lämnar hon bakom sig. Hon tar beslutet att besöka öppna förskolan där hon förväntar sig bli kyligt bemött. Rustad med ursäkter går hon dit. Till sin förvåning blir hon genast inbjuden till samtal och får för första gången tala om blöjor och nappar med andra mammor. Möta värme i stället för hat ger styrka. En diakon vid Svenska kyrkan visar sig bli en oerhört viktig person för Anna-Lena som får stöd och bekräftelse för den hon blivit. Sedan går det fort. Hon uppmärksammas av Kyrkans Tidning vilket leder till medieexplosion och bok, Nazibruden, skriven tillsammans med journalisten Jessika Dervert. Anna-Lena lever idag ett liv långt borta från vit makt-rörelsen. Förutom ha engagerat sig i mottagandet av nyanlända i samband med flyktingströmmen jobbar hon med integrationsprojekt för Bollnäs kommuns räkning. Vilken helomvändning. 

Föreläsningen efterföljdes av frågestund och Anna-Lena fördjupade sig i publikens reflektioner. Några frågor som dök upp: vad kunde föräldrarna ha gjort, är det lika vanligt att killar träffar nazitjejer och radikaliseras som att tjejer träffar nazikillar och blir nazist samt hur bemöter man högerextremism. Anna-Lena, som tidigare förklarat att hennes mamma blundat och först efter ha läst boken fyllt i luckorna som saknats, menar att föräldrarna inte hade kunnat påverka henne när hon väl valt att träda in i bubblan. Hon var förälskad och det betydde mest. Antar att hon, med tanke på vad som framkommit under föreläsningen, anser att samtal i hemmet om värderingar och politik kunde ha gjort preventiv skillnad? Hon tycker dock omgivningen ska tala om för radikaliserade hur de känner, för orden etsar sig fast och kan bli avgörande senare (det blev hennes väns, kvinnan som ringde och förklarade sitt adjö) och därefter ta avstånd till förändring sker, precis som anhöriga till missbrukare ska göra för att inte må dåligt och bli medberoende. På frågan om killar radikaliseras på grund av tjejer skrattar hon till och svarar nej, det är en tjejgrej. Jag delar hennes uppfattning. Snarare får killar andra killar att bli radikaliserade. Den sista frågan, hur man bemöter extremism, gav hon ett intressant svar på. I publiken fanns människor som bjudit nazister motstånd och agerat motdemonstranter, fick vi veta. Anna-Lena tror inte på den sortens motstånd. Hon tror tystnad och ignorans är bättre än sammandrabbningar.   
   
Avslutningsvis. Även om vi inte fick fördjupade kunskaper i radikalisering är det ändå intressant att ta del av hur en kvinna först i 30 årsåldern får kontakt med högerextremism, radikaliseras och slutligen vänder rörelsen ryggen. Förloppet ger ledtrådar. Nog för vi redan förstått att umgänget har stor betydelse för identiteten, men skiljer sig ändå åt beroende på vilka vi är och miljön identitetsbygget sker i. Fram till tonåren är familjen avgörande för vår identitet. Därefter tar kompisarna över nästan helt tills vi bildar egen familj. Att få egna barn innebär ofta uppvaknande, det vittnar många om. Föräldraskap förändrar människor. Anna-Lena är säker, hennes barn var vändpunkten. Andra lärdomar? För Anna-Lenas del var en ny relation och upplevd social orättvisa avgörande faktorer i hennes radikaliseringsprocess, vilket tycks vara ett mönster och inget unikt för henne. Annan viktig slutsats vi kan dra är att inte sluta sig i en bubbla. Bubblor förblindar. Enbart eftersträva bekräftelse av likasinnade leder till intolerans gentemot oliktänkande och gör oss oförmögna att se helheten. Bredd i umgänget, följa olika typer av människor med olika värderingar i sociala medier, lyssna och försöka förstå varandra är inte bara lärorikt utan nödvändigt, skulle jag säga. Sedan tror jag inte på att blocka varandra. Inte i onödan. Ökar bara mängden trollkonton och anonyma konton inbjuder till hat. Att vi möts är bättre än tvärtom. Diskussioner med oliktänkande kan utveckla oss om vi bemöter den andre med respekt och öppet sinne. Handlar om bli medveten om ideologiska skillnader och andra tolkningar av verkligheten, men också att förstå när man bör hejda sig för att inte gå för långt själv (förhindra egen radikalisering). Sist men inte minst, ursäkterna hon hade förklarar mycket. I Anna-Lenas värld var hon inte rasist på grund av vänner med annan hudfärg. Hur ofta hör man inte den ursäkten?  - Jag är inte rasist men…. Sedan följer en mer eller mindre rasistisk utläggning. Om Anna-Lena inte såg sin rasism kan vi vara säkra på att fler inte ser sin. Är du en av dem?  

Valde ett upplägg som liknar referat eftersom föreläsningen bara skrapar på ytan. 

Vill man fördjupa sig i radikalisering finns annars en alldeles nyutkommen bok som sammanfattar forskningsläget, Expressions of Radicalization: Global politics, Processes and Practices. Anna-Lenas bok är en biografi. 

Anna-Lenas fd har haft synpunkter på boken och därmed också föreläsningen. Här får han komma till tals: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=6533623

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Grattis på alla hjärtans dag!