#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv

Inleder med en kort resumé kring bakgrunden till #MeToo med fokus på Sverige. Hoppa till andra stycket om ni redan känner till händelseutvecklingen. Har inte publicerat namn på utpekade eftersom jag av princip är restriktiv beträffande namnpubliceringar. Är mot lynchningar på nätet. Anser att rättsstaten ska döma och att namnpubliceringar i förlängningen är en integritetsfråga. Råkar vi namnpublicera någon som senare visar sig vara oskyldig, är skadan oåterkallelig. Bättre vara konsekvent och alltid sparsam med namnpubliceringar, är min inställning.

Alla som besökt sociala medier senaste tiden eller läst uppdaterade tidningar vet vad #MeToo handlar om. Där skrivs inte om annat. Allt började med New York Times avslöjande reportage om Harvey Weinstein, en amerikansk filmmogul som i flera decennier ska ha sextrakasserat kvinnliga skådespelerskor han haft inflytande över när det kommer till rolltillsättning i filmer. Sammanfattningsvis ska han ha pressat kvinnor till att ställa upp på sexuella handlingar, annars ingen karriär. Skådespelarna Rosanna Arquette, Angelina Jolie och Gwyneth Paltrow är några av kvinnorna som råkat ut för Weinstein. Tydligen har rykten om hans gräsliga beteende florerat länge, men tystas ned i tre årtionden. Nu har bomben briserat. Vittne efter vittne har trätt fram för berätta om Harvey Weinsteins sexuella trakasserier. Även så grova övergrepp som våldtäkter har nämnts. Samtidigt har två anställda vid hans företag, Weinsten Company, gått ut med uppgiften att de gjort upp i godo med minst åtta kvinnor han betett sig sexuellt illa mot. Weinstein har efter avslöjandena fått sparken från bolaget han var delägare i. Efter skandalen blivit känd har människor världen över backat upp utsatta kvinnor via hastagen MeToo, under vilken kvinnor fortfarande redogör för liknande situationer och som fått konsekvenser även i Sverige. På kort tid har flera uppseendeväckande fall av sexuella trakasserier hamnat i rampljuset tack vare #MeToo, en rörelse grundad för tio år sedan av amerikanskan Tara Burke, men som aktualiserats i och med Weinstin-skadalen. Rörelsens motto är Empowerment through empathyFörst ut här hemma var medarbetaren vid tv4 som via Instagram publicerade namnet på en känd tv4-programledare som ska ha gjort sig skyldig till sexuella trakasserier, homohat och rasism. Efter avslöjandet trädde ytterligare ett offer fram och berättade hur samme man fört in sin hand under hennes trosor i samband med en personalfest. Den kände programledaren är nu avstängd från sin tjänst, programmen han deltar i borttagna från tablån samtidigt som fördjupad utredning pågår. Strax efter tv4-programledaren blivit namngiven kliver en annan etablerad medieperson fram, också via Instagram, och namnger den man hon tidigare anmält för våldtäkt (ärendet lades ned 2012 i brist på bevis), en uthängning som lett till att hela mediesverige engagerat sig i ämnet då mannen är känd journalist och så kallad feminist. Ytterligare en kvinna har i dagarna anmält mannen, som arbetar på Aftonbladet, för våldtäktsförsök. Ärendet lades dock ned eftersom anmälan inkommit för sent (preskriberat). I samma veva delger SVT att en av deras chefer tagit timeout efter uppgifter om sexuella trakasserier. Flera kollegor till mannen har rapporterat chefens oegentliga beteende till SVT-ledningen som i sin tur polisanmälde honom. SVT-chefen har nu sagt upp sig. Senast i raden av män som fått sin smutsiga byk offentliggjord är en känd musiker och programledare i SVT. Den mannen ska ha sextrakasserat en praktikant, något han fått en varning för. En händelse som först nu kommit fram i ljuset. Min gissning är att även fler avslöjanden om sexuella trakasserier är på gång.

Manlig kultur, kvinnlig natur

MeToo-ikonen
#MeToo har fått kvinnor att börja tala högt om sexuella trakasserier. Bara i Sverige har mängder av okända och kända kvinnor i alla åldrar, såsom journalister, författare och politiker, under hashtagen MeToo berättat om problemet och hur förnedrande beteendet är. Flera vittnar om skam, ångest och rädsla för förövaren och för vad som kan hända om man väljer att berätta för någon. Inte sällan har det, precis som i Weinstein-fallet, handlat om maktsituationer. Dels genom att vara fysiskt underlägsen angriparen och inte kunna värja sig eftersom han är starkare än du och dels underställd honom i position såsom när chef eller annan du är i beroendeställning till antastar dig, som kan göra det svårare att anmäla eftersom både karriär, inkomst och ära sätts på spel. Vanligaste platsen att utsättas på verkar vara krogen. Fulla män som tafsar och tränger sig på. Män som inte accepterar nej och viskar sexistiska saker i örat och blir arga när kvinnor inte uppskattar beteendet. Även män har anammat #MeToo för att visa kvinnorna sitt stöd. Män har berättat när de själva varit föremål för sexuella trakasserier, antingen i rollen som utsatt själv eller när de själva överträtt gränsen och utsatt andra. Handlingen syftar till att markera mot alla former av sexistiskt beteende som drabbar kvinnor. Vissa män passar på att göra avbön. Noterat flera män i debatten som skäms över att ha tjatat till sig sex av partnern samtidigt som kvinnor berättat om sex utan lust: kvinnor som ställt upp på sex bara för att slippa bråk. Finns mycket att fundera på i relationen mellan könen. När, var och hur handlar om samtycke. Även mellan gifta. Skeptiker menar att #MeToo gått för långt, att män inte lägre ska våga närma sig kvinnor utan riska bli förövare. Fast då missar man poängen. Kunna läsa av signaler och kroppsspråk, inte ha för bråttom med ”snuskprat i örat” och förstå när man har "halva inne" och inte, måste alla människor lära sig. Hur väl man lyckas i samspelet med kvinnor och andra är i grunden en fråga om social kompetens.

Andra invändningar mot #MeToo har varit att "det finns viktigare problem att ta itu med än lite tafsande" och att #MeToo-anhängare är "fake" eftersom "importerade problem invandrare tagit med sig hit, exempelvis hedersvåld och extremism, inte fått stora manifestationer och lika många löpsedlar”. När man har en agenda, låt säga är motståndare till migration, sätter man gärna det ena mot det andra. Problemet är bara att det oftast inte går. Det är som att säga: har du bil måste du ha körkort. Men bil och körkort är inte synonymt med varandra, vilket någonting sällan är. Man kan äga bilar utan att ha körkort och tvärtom. Tycka körkort är ett måste om man har bil, är en annan sak. Men vad man tycker och sedan är realitet, är oftast vitt skilda ting. Var sak har sin tid, brukar man säga. Och nog är det så! Rangordna problem och upprätta prioriteringslistor är målsättningar, men inte huggna i sten. Plötsligt inträffar saker vi inte förutsett. Vi ställs inför avgörande ögonblick som förändrar läget, något vi tvingas hantera just då. När Estonia sjönk blev vi plötsligt varse Sjöräddningen och hur många ytbärgare vi har i beredskap, frågeställningar gemene man aldrig någonsin funderat på tidigare. Vi lever i ständigt pågående processer, där det ena leder till det andra och avgör åt oss när en fråga blir aktuell och prioritet. Det är nu Weinstein-bomben briserat. Det är nu sexuella trakasserier hamnat i nytt sken – tiden är kommen. Så vad jag eller du tycker är viktigast, är inte relevant i en större kontext. Jag kan inte förvänta mig att min vilja är andras lag. Jag kan tycka andra prioriterar fel, tycka exempelvis extremism är viktigare, men min åsikt är bara en bland många andra. #MeToo är en viktig fråga för väldigt många människor. Åtminstone halva jordens befolkning. Vi måste inse det och vi måste ge vika för det. Demokratier fungerar så att vi går före jag. Ibland behöver vi vara tysta en stund gällande egna behov och önskningar och släppa fram andra, vars tid är nu, och inte sabotera andras hjärtefrågor genom att samtidigt dra upp sina egna. Att bara se till sig själv är som att äta upp familjens godis alldeles själv, vilket är både ohyfsat och odemokratiskt. På det tänker vi nog alldeles för sällan, det som berör andra.

Man föds inte som kvinna, man blir det - Simone de Beauvoir

”Ett av brödrahopen uppumpat överjag som tror sig ha intagit den auktoritäre faderns plats, men som egentligen strävar efter en överlägsenhet för att dölja sina mindervärdeskomplex. Detta slags storebrorsdiktatur som reproducerar förtryckande samhällsstrukturer genom stereotypa manlighetsideal ” finns fortfarande kvar som rest från svunna tider samtidigt som en sorts broderkultur, i grunden män rädda för sin homosexuella sida (?), tagit plats... Kan vi hitta förklaringar till nutida sexuella trakasserier i hur relationen mellan män och kvinnor beskrivits i litteraturen? Antagligen. Jag kan inte låta bli att tänka på Ebba Witt-Brattströms bok Kulturmannen när jag funderar kring MeToo och mediemännen som nu fått byxorna neddragna. Witt-Brattström kontextualiserar däri båda könens berättelser om sig själva. Citatet ovan är en reflektion kring Aksel Sandemoses En flykting korsar sitt spår, en av alla författare utvikta i Kulturmannen. Boken väcker tankar kring hur män hamnat i sexismens kladdiga gyttjepöl. Hur resonerar manliga författare om kvinnor i sina böcker (hur motiverade Knausgaard den vuxne mannes förälskelse i en 13 årig flicka)? Och vad har kvinnliga författare att säga om män? Witt-Brattström lägger allt från ett freudianskt till särartsfeministiskt perspektiv över alstren och genom hennes glasögon får vi en föreställning om vad som överförts från en generation till en annan, vilka roller vi tilldelats och fått med oss över generationsgränserna och kanske hittar svar på frågan om varför dagens män har ”grovt föråldrat beteende”, som en viss tv4-programledare uttryckte det? Döda The Angel in the House är tesen Virginia Woolf driver när hon vill bryta med invanda mönster och normer. I hennes fall, inom litteraturen. Den kvinnliga självcensuren måste bort, menar hon. ”Reflexen att alltid vara till lags” måste vi vänja oss av vid (tolkning: kvinnor behöver tala högt om det som drabbar dem). Om man bortser från männens problem - såsom att negativa strukturer upprätthålls genom den inomgruppsliga manliga bekräftelsen av mäns fantasier om kvinnan, det vill säga om hur han vill att hon ska vara, inte hur hon är - är det lika intressant att titta på hur kvinnan upplever samma tid och samma fenomen som mannen. När Eva Witt-Brattström läser Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande ser hon, till skillnad mot andra, Ester som en stark kvinna när det kommer till rätten över sin kropp. Att tvingas underkasta sig någon hon är jämställd med, eller kanske till och med överlägsen såväl intellektuellt som känslomässigt, passar inte Ester. Hon är den ”Nya kvinnan”, den män vill försvara sina privilegier mot, känner sig hotad av och lika elakt som omotiverat kallar radikal feminist. Enligt Witt-Brattström är anledningen till Ester ”förnedrar sig” att Hugo förvägrat Ester det hennes intellekt vet är lika mycket hennes. Att ge sig efter honom efter han lämnat henne ses som ett motstånd och Lena Andersson som kvinnan som vägrar underordna sig manliga strukturer. Deras relation - samliv - ska inte vara på hans villkor. Kvinnor är inte av underordnad natur. Det vet den Nya kvinnan, hon, den upplysta. En verklighet en manlig kultur motarbetar. För Ester upprättades ett jämställt kontrakt när de inledde sin sexuella relation. Fast så tänkte inte han. Relationen var hans privilegium. Som han ville ha det. Mot det protesterade Ester. Witt-Brattstöm menar inte att ”förnedring” är lösningen på problemet (att kvinnor ska ”stalka” män som lämnat dem). Nej, hon tolkar handlingen som uttryck för kvinnligt motstånd – en strävan efter frigörelse. Hon ser en kvinna som vägrar ställa upp på den patriarkala självgodhet hans handlande ger uttryck för. Ester kanske inte valde bästa metoden att förvärva kvinnligt utrymme på, men hade ändå rätt i sak: kvinnor är inget man tar och kan använda bara när det passar en själv. Ester förstår vad #MeToo handlar om.

Härskarteknik har ofta används för att tysta kvinnor. Säga sig förstå kvinnor bättre än kvinnorna förstår sig själva genom att kalla dem ”hysteriska” eller använda manligt testosteron som ursäkt när kvinnor tar sig ton, är ingen ny företeelse. - Tillbaka ner i skon ska hon som opponerar sig mot sin tilldelade roll, minsann. Vi har sett den här retoriken förr och vi ser den nu. Hon är ”en sexuellt sjuk som inte förstår sin egen drift och lider av högt uppdriven känsloförvirring”, skrev kulturchefen på Neue Freie Presse, Franz Servaes, uppmuntrande efter ha läst en bok av Ola Hansson, i vilken Hansson sa sig kunna bestämma kvinnors psyke utifrån hennes ”fysis”. Även #MeToo har drabbats av samma vanföreställningar. Alexander Bard, mest känd från Idoljuryn, står för några av dem. Ivar Arpi, ledarskribent på SvD, andra. Medan Arpi ser biologiska förklaringar till sexuella trakasserier runt om i världen (som om det till största delen är ett medfött beteende trots stora skillnader män emellan, som han själv också nämner - så varför ens komma med denna vinkel? Fundera på det en stund), ser Bard enbart hysteriska kvinnor. Självutnämnda machomän som Bard och Arpi behöver slippa uppmuntran från andra machomän, är väl allt man behöver säga om männen som gladeligen och självmant uppvisar exempel på ämnesområdets fördomar och manliga fantasier. Varför dessa herrar ger sig in i debatten, undrar säkert fler än jag. För att tona ner problemet? Vilket intresse har man av det?  

Tänker man i termer av underordning och överordning, machokultur och feministisk kamp, kan man se #MeToo som en positionsförflyttning. Kvinnor har flyttat fram positionerna. Hon erövrar marken hon äger, flyr den kvinnlighet hon varit föreskriven – objektet, av naturen underlägsen mannen. Det evigt kvinnliga (objektet - fantasin) finns inte på riktigt. Hon är i ständig förändring. Nina Björk skriver i Under det rosa täcket i kapitlet om Simone de Beauvoir om kulturens förväntningar på kvinnlighet: ”Man blir kvinna genom att uppfylla det rosa täckets förväntningar. Men om man tidigt ser dessa förväntningar och avvisar dem, vägrar dem – kan då den biologiska kvinnokroppen bli någonting annat än kvinnlig, kan en kvinna låta bli att bli kvinna?” - Ja, och etiketter vittrar så småningom bort. Vi kan också välja ta bort dem med stålull, såsom #MeToo i Sverige, där sexistiska män inte längre känna sig säkra. Svarta moln har tornat upp sig på machomannens rosa himmel. En efter en ställs nu i skamvrån. Vi ser dem överallt i media. Kvinnans kropp slinker sakta men säkert ur hans grepp. Äntligen, säger hon. Äntligen vandrar han bort ifrån oss, han som förstör för alla andra. Att vara kvinna i en machokultur är inte längre förnedrande för henne. Förnedrande är att vara machomannen – den man som utsätter kvinnor för sexuella trakasserier. Så svag han är när strålkastaren riktas mot honom. MeToo gör skillnad.

Skärselden


Prata om sexuella trakasserier känns som ett uppdämt behov. Just idag manifisteras mot sexuella trakasserier på flertalet orter runt om i landet under parollen MeToo. ”Det är ett kvinnovrål från miljoner människor som fört samman oss i dag”, sa krönikören Frida Boisen vid manifestationen på Sergels torg. Uppslutningen bakom MeToo är enorm. Tusentals visar sitt missnöje! Om anmälningsbenägenheten ökar även inom andra sektorer än mediebranschen, såsom inom näringslivet och politiken, återstår att se. Men snaran har dragits åt. Män känner trycket och vet att i morgon kan det vara han som hängs ut. Risken för repressalier har ökat i och med senaste tidens avslöjanden. Sexuella trakasserier är inte längre lika tabu och förhoppningsvis inser sexistiska män att loppet är kört och slutar bete sig som om de äger kvinnor. Män som saknat insikt borde fått nu. Till och med regeringen höjer ett varnande finger när de talar om lagändring: ”vi vill få fler fällda för den här typen av brott”. Idag läggs flertalet anmälningar om sexuella trakasserier ner eftersom ord ofta står mot ord och vittnen saknas. Kanske kan juridiken finna sätt som gör att fler anmälningar leder någonstans. Utsatta kvinnor skulle behöva någon form av rättslig upprättelse. #MeToo har bildat opinion. Förhoppningsvis tillräcklig för att förändringar i attityd och beteende blir av. Preventiva beteendeförändringar är ändå viktigast. Men som alltid finns baksidor. Kritiker menar att #MeToo är en dagslända och inte får den effekt man hoppas på och pekar på liknande uppror som #prataomdet och #fatta som bägge rönte stor uppmärksamhet, men runnit ut i sanden. Senaste dagarna har även kvinnor dykt upp i debatten för att försvara sexistiska män. ”Män ska vara erövrare. Spänning är att inte veta vad som ska hända”, som om lust har med våldtäkter och sexuella trakasserier att göra. Sexuella trakasserier blir en icke-fråga för dessa kvinnor eftersom de själva inte varit med om samma sak och inte kan identifiera sig med utsatta. Eller så vill de verka tuffa? Problemet är återigen vilket fokus man har: tänker jag på mig själv eller tänker jag på andra? Empati är en märklig egenskap. Inte förrän olyckan knackat på egna dörren kan vissa uppvisa medkänsla. Empati är inget alla har från början. Vi befinner oss därför i olika fas eftersom vi sällan drabbas av samma olycka samtidigt. Det ställer till problem. Andra är experter på att relativisera problem. - Det är nog inte så farligt? Tv4-programledaren som i veckan blev avstängd på grund av sexuella trakasserier uttryckte det väl: ”Jag har inte fattat att jag har gjort folk jävligt illa. Jag har inte fattat att mitt beteende har varit grovt föråldrat”. Han har kört på eftersom han kunnat. Chefer och omgivning har visserligen talat med honom om hans beteende, men konsekvenserna har varit otillräckliga. Han har fått ena flashiga tv-jobbet efter det andra trots känd problematik, vilket torde uppfattas som belöning snarare än bestraffning. Tv4-programledaren representerar en jargong killar känner igen från omklädningsrummet i sporthallen under uppväxten. Rå och tuff attityd vi kallar machokultur. - Var säkert han som snärtade snälla killar i baken med handduken inne i duschen, sa någon om honom häromdagen. Tanken har slagit även mig. Vi är många som upplevt machokillarna genom åren och vi förstod redan i skolan att de här killarna tänker inte spela spelet som vi andra. Vi försökte undvika dem och sa inget när de tafsade på oss för att inte göra saken värre. Vi skrattade bort de mest vulgära ting. Killarna som såg och ogillade vågade heller inget säga för då brakade helvetet loss även för dem. Vuxna runt omkring blundade och sa: ”ni vet ju hur killar är” och så har det fortsatt på krogen och arbetsplatser med män som skickar dickpics, för upp sina händer i ens skrev och tycker det är roligt att grabba tag i brösten när man står i krogkön. Så trötta vi är på beteendet.

Försöken att kontrollera och styra kvinnor med hjälp av fantasier om hur hon ska vara, är att kväva henne under det rosa täcket. Men det rosa täcket börjar bli slitet nu. Kvinna efter kvinna byter ut det. Kvalitet gäller! Och hon väljer täcke själv den här gången. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Grattis på alla hjärtans dag!