Terrorattacken på Drottninggatan

Östersund, fredagen den 7 april

Jag står och ska hämta ut paket i min lokala ICA-affär när det plingar till i telefonen.  En nyhetsflash poppar upp. Läser att en lastbil kört ner människor på Drottninggatan i Stockholm. Tänker direkt terrorattentat likt tidigare angrepp med lastbil mot oskyldiga gångtrafikanter såsom i Frankrike och Tyskland alternativt psykotisk man som i fallet på Västerlånggatan 2003. Ringer genast min musikerman som ska spela i Stockholm om några timmar. Det är upptaget. Ringer två gånger till i tät följd innan jag får svar. Mannen har ännu inte nått fram till centrum. Ingen i bandet känner då till det inträffade. Jag berättar och ber honom ringa hans äldsta dotter som jobbar intill Åhlénshuset där händelsen ägt rum. Han ringer strax tillbaka. Hon är okej, men sitter inlåst tillsammans med kollegor i jobbyggnaden. Hon hade berättat om en vän som sprungit ifrån lastbilen. Jag åker hem. Eftersom sonen är hos kompis kan jag sitta hemma och följa nyhetsrapporteringen på Ekot, SVT och Internet . Ibland slår jag över till TV4. Jag informerar mig via TT, polisen och andra myndigheter. Följer Twitter slaviskt och alla tidningar ända fram till tvåtiden på natten då mannen äntligen fått husrum efter ha uppehållit sig på en bensinmack i Årsta innan arrangör meddelat sig och officiellt ställt in kvällens spelning. Mannen ringer från Hassela Ski Resort platsen för lördagens spelning och inte från hotellet i Stockholms city där bandet skulle ha övernattat. Bonusdottern som suttit instängd på jobbet i flera timmar lyckas på kvällskvisten med stöd från hjälpnätverket #openstockholm gå mot Bromma och sedan ta taxi hem till sig. Så långt handlar texten om min familj under terrorfredagen, om tacksamheten över att vi har livet i behåll samtidigt som tankarna på dem vars liv just gått i kras är obarmhärtigt närvarande. Livet är orättvist!

Att följa händelseutvecklingen genomgående i alla medier samtidigt får en att tänka på allt från extremläget, risker, rapportering och insatser. Här kommer några reflektioner:

Polisen agerade både snabbt och målmedvetet. Jag tror alla förvånades över vår beredskap. Civila stannade upp och hjälpte till på den kaotiska brottsplatsen tutan att veta om attentatet var över eller fortfarande pågick och om det fanns gärningsmän i omlopp. Var det ett terrordåd? Ingen visste just då vad som inträffat mer än att en lastbil mejat ner människor och kört in i Åhlénshuset ändå denna fantastiska uppslutning. Människor brydde sig om varandra från första stund och fortsatte göra det under hela kvällen och natten. Det är hedervärt. Att polisen med hjälp av ovanligt rådiga civila och redan samma kväll lyckas gripa rätt terrorist kändes skönt och imponerar. Privatpersonen som såg till att hjälpinsatser kunde samordnas i sociala medier via hashtaggen openstockholm var en räddare i nöden. Jenny Nguyen, som tjejen bakom initiativet heter, hade sett något liknande i samband med terrorattacken i Paris, mindes hur bra deras samordning fungerat och såg till att Stockholm snabbt kunde organisera sig under pågående krissituation. Fantastiskt bra gjort. Polisens presskonferens var bra. Korrekt och sansad. Stefan Hector, chef för Nationella insatsstyrkan (NOA), ingav både styrka och trygghet precis vad som behövdes i det läget. Statsministerns tal var bra. Övriga partiledares uppslutning bakom statsministern, professionell. Politiken lades åt sidan och hade en dämpande effekt i spänt läge. Kronprinsessan Victoria var trösterik. 

Medierna. Jag förstår att journalister befinner sig i extremläge och jag är väl medveten om svårigheten att sålla i alla uppgifter som strömmar in likaså att fatta rätt beslut i varje sekund när man arbetar i realtid, men det finns en del att anmärka på. Ekots rapportering var föredömlig. Deras bevakning och rapportering var genomgående saklig och lugn. TT har jag heller inget att anmärka på. Därutöver agerade medier och journalister något stressigt och förhastat emellanåt. Obekräftade uppgifter om skottlossning på olika ställen i Stockholm gick ut till allmänheten, uppgifter som i efterhand visade sig vara felaktiga. Min uppfattning är att TV4, Expressen och DN sände ut något fler obekräftade uppgifter än andra även om journalister på SvD och Aftonbladet gjorde liknande misstag. Flera medier hänvisade till varandra utan att själva kontrollera uppgifterna först. Att medier ibland kommer med uppgifter som senare visar sig vara felaktiga är inte konstigt. Speciellt inte under stor press. Men när medier går ut med obekräftade uppgifter måste den låga tillförlitligheten framgå och publiceringen vara väl motiverad. I fredags förekom uppgifter om skottlossningar som påstods vara bekräftade av polis fast polisen centralt inte kunnat styrka en enda skottlossning kopplad till dådet. Kanske beror felaktiga påståenden på missförstånd men det förminskar inte problemet utan åskådliggör vikten av att dubbelkolla uppgifter innan publicering. Visserligen har journalister och vittnen berättat om poliser på plats som beordrat människor att lämna området samtidigt som de nämnt ”skottlossning”. I stressade lägen kan det säkert uppfattas som bekräftelse från polis fast det egentligen handlar om larm om skottlossning polisen kontrollerar sanningshalten i. Att människor tror sig höra skottlossning är inte ovanligt. I ett uppskrämt tillstånd är sannolikheten större att plötsliga ljud misstas för skott. Om däck smäller, det skramlar till när varor lossas vid butik eller när andra plötsliga ljud skär genom luften blir människor rädda och tror någon skjuter. I bakhuvudet hos flertalet fanns säkert också tankar på tidigare terrorattacker i Europa där skottlossning förekommit, vilket så klart inverkar på situationen.

I stressade situationer gör civilbefolkning, myndighetspersoner och journalister förhastade saker. Journalisters uppgift är att berätta för allmänheten om vad som sker. Inom ansvarsområdet ingår att bedöma nyhetsvärdet. I extremsituationer likt den i fredags väljer journalister mellan att hjälpa människor i nöd och avvakta vidare besked. En journalist ska inte orsaka panik i onödan och inte förstöra polisens arbete. I efterhand vet vi att människor blivit skrämda av uppgifterna om skottlossning. Frågan är om det hade kunnat undvikas? Ja, är det enklare svaret. Med största sannolikhet valde medier mellan att rapportera så mycket som möjligt eller bli anklagade för mörkning, som annars är risken, samtidigt som de tävlade i att vara först med nyheter. En mellanväg är att föredra. Medier kan upplysa om pågående polisinsatser runt om i Stockholm utan att gå in på detaljer. Att informera allmänheten om pågående polisaktiviteter med betoning på polisens behov av att arbeta ifred utan att delge obekräftade misstankar om skottlossning är att ta mellanvägen. Public Service tog nästan alltid den vägen i sin rapportering. Det är berömvärt. Vad civilbefolkningen anser om falsklarmen är inte entydigt. Två på plats har sagt följande:

-Jag vill veta om eventuell skottlossning pågår så jag kan ta skydd. Hade polis och press inte sagt något om den misstänkta skottlossningen på Fridhemsplan där jag var precis då, hade jag aldrig förlåtit dem.

-Jag blev vettskrämd av uppgiften om skottlossning och är arg på medierna som lurade mig.

Medier ska inte sprida rykten. Det är ingen smaksak allmänheten bestämmer över utan journalistikens uppdrag. Nu skedde inte ryktesspridning i någon större utsträckning (kan jag tycka) med tanke på omständigheterna. Det kunde ha varit värre! Men ryktena som spreds var ändå olyckliga på grund av allvaret i dem och nog så illa. Andra större misstag som kvällspressen stod för var publiceringen av identifierbara filmer och bilder på män polisen grep under jakten på rätt gärningsman. Helt oskyldiga män visade det sig. Alternativ media var ännu värre. En sida pekade med bild och namn ut fel person som lastbilsterroristen. Att bli felaktigt utpekad som misstänkt kan förstöra människors framtid. Rättelser är ofta verkningslösa. Rättelser läses inte lika frekvent som nyhetsartiklar och vissa tror ändå oavsett antalet motbevis att personen ifråga trots allt är skyldig. Publicera bilder på gripna personer utan vetskap om varför polisen gripit dem är dålig journalistik. Ett annat starkt minne under direktsändningarna var den journalist i SVT som inte respekterade nej till intervju från vittne utan fortsatte fråga chockad person om attacken trots dennes tydliga missnöje. Det är inte fel att intervjua människor i händelsernas centrum snarare obligatoriskt men journalister måste sortera bort olämpliga. Vittnen kan befinna sig i chock och vara oförmögna till rationella beslut. Men lämplighet är svårbedömt, speciellt när det handlar om sekunder i betänketid. Ibland händer det att journalister tvingas avbryta intervjuer på grund av plötsligt traumatiserat beteende hos den man talar med. I det här fallet kan journalisten varit den chockade då misstaget ägde rum strax efter attacken? SVT gör nog bäst i att utreda vad som gick snett för beteendet journalisten uppvisade var oetiskt gentemot vittnet och olustigt för oss som tittade på. 

Sociala medier översköljdes av värme och godhet i fredags. Den sympati och omtanke offren visades, kärleken som riktades mot Stockholm och den utsträckta hand människor mitt i kaoset fick av varandra och dem utanför var fantastisk. Det var som om alla bestämt sig för att övervinna rädslan och inte låta hatet ta över. Men det fanns undantag. Illvilliga röster med tvivelaktig agenda tog tillfället i akt och ljög, fejkade både uttalanden och bilder med hjälp av fotomontage de spred på nätet. En muslimsk kvinna monterades in i fotografi från förödelsen på Drottninggatan för att ge sken av att muslimer var likgiltiga inför attacken. Andra lade ut foton på döda och skadade i attacken. Mot min vilja råkade jag se en bild på lemlästat barn som någon tanklös eller fullständigt rubbad person lagt ut på Twitter samtidigt som flickans anhöriga anmält henne förvunnen och efterlysningar gått ut i samma medier. Bilden på henne, mördad, delades i sociala medier långt innan familjen underrättats om hennes död. Bara en timme tidigare hade jag sett familjens efterlysning och förstod direkt utifrån kläderna det var hon. Jag förstår inte hur någon kan komma på tanken att dela en sådan bild? Det finns ingenting som rättfärdigar handlingen. Och som om inte det räckte har bilden setts av barn i Snapchat. Barn ska inte behöva se hur ett överkört barn ser ut. Jag lider med flickans familj som tvingas utstå även det här och är besviken på alla som spridit bilden!  

Algoritmer i sociala medier är på många sätt en bedrövelse. Jag känner inte till någon som gillar när matematiska formler sorterar (bort) nyheter och inlägg åt oss. Under katastroflägen är denna icke kronologiska sortering farlig. Information vi vill ha och behöver samma stund den kommer ut kan dyka upp i flödet långt senare eftersom flödet styrs av beteendemönster vi uppvisar under normala omständigheter och annan "datalogik". Människor ska kunna förvänta sig högaktuell och relevant information i rätt ordning och direkt, men i fredags fick användare av sociala medier inte tillgång till samma information samtidigt på grund av algoritmer som inte förmår uttolka samhälleliga behov under pågående kris och inte förstår mänskliga behov. Måtte vi snart slippa jobbiga och fördummande formler.

Pessimisterna var ovanligt enögda i fredags. Medan vissa försökte handla rationellt och vara varandra behjälplig ägnade sig pessimisterna åt att sprida missnöje och fördöma alla former av medmänsklighet. Mediebevakning är i sociala medier kutym men av varierat slag. Majoriteten i mitt flöde delade denna afton samhällsnyttig information för att bistå varandra i nödsituation då information är viktigare än någonsin. Men i stället för att visa empati och understödja samverkan uttryckte pessimisterna fraser som: ”vad var det jag sa” om terrordådet, ”nu är det kört”, ”ingen har tagit människors oro på allvar",”detta händer för att ni har avfärdat och blundat" och syftade på massinvandring och IS-resenärer och slog samtidigt ned på "var inte rädd-förespråkarna" som ville stå upp mot terrorismen,vars yttersta mål är att skrämmas och skapa rädsla genom att trotsa den. Pessimisterna var arga, hade undergångstankar och spred hat mot migrationsvänliga politiker och kändisar de menade varit naiva och därför utmålade som medskyldiga till dådet. Pessimisterna krävde ilska och missnöje från första stund och påstod deras reaktion var den enda rätta. Att människosläktet består av optimister och pessimister vet vi. Pessimisterna vägrade dock acceptera andra personlighetsdrag och värderingar med betydelse för hur vi reagerar och agerar än sina egna, men då de flesta uppträdde med lugn och förtröstan fick pessimismen inget fäste. Pessimisterna uppfattades snarare som stressade, intoleranta och inhumana i jämförelse med andra vilket majoriteten såg med oblida ögon på.

Motivet munhöggs det om. Medier som inte drog snabba slutsatser beträffande gärningsmannen kritiserades av pessimister och rasister. Men medier ska inte ägna sig åt spekulation utan ha fog för uppgifterna de lämnar ut. Att dådet kallades lastbilsattack och inte IS-terrordåd eller terrorattack i (de flesta) medier första tiden är journalistiskt korrekt. Trots att attacken liknande tidigare IS-terrordåd vore det fel av medier att göra kopplingen om inga bevis finns. Det kan vara frågan om så kallade copycats, några som vill att det ska se ut som ett IS-terrordåd men inte är det, utredningsfrågor medierna måste ta hänsyn till. Vid oklart motiv anpassas språkbruket efter det man vet inte utifrån vad någon tror. Jag hörde en seriös journalist dra paralleller till IS under direktsändningarna, men han insåg misstaget i samma stund IS nämndes och korrigerade sig omedelbart. Den journalisten poängterade samtidigt det felaktiga i att spekulera. Bra och riktigt agerat. Att experter kopplas in och spekulerar kring motivbild är en annan sak. Däremot borde medier ibland kunna vänta med att ta in vissa experter för att inte gå händelserna i förväg och riskera bli vilseledande. Men i konkurrens med andra är det svårt att agera med eftertänksamhet.

Nog har medier och andra aktörer en del att utvärdera och ta lärdom av efter terrorattentatet på Drottninggatan. Självrannsakan utvecklar. Men som jag skrev tidigare, det kunde ha varit värre. Mest problematiskt för medias del (förutom betalväggar som leder läsare rakt i famnen på alternativ media) är klickjournalistiken. Att locka till sig läsare genom nyhetsflashar och ständiga nyhetsuppdateringar frammanar sämre underbyggd journalistik. I konkurrens om läsarna tävlas det i kvantitet i stället för kvalitet. Att bli mest läst är inte detsamma som bäst, men tyvärr är det så medier mäter och skaffar sig intäkter idag. Det om något är dåligt för journalistiken. Annars tycker jag medierna skötte sig hyfsat ändå. Har man följt utländsk medierapportering i samband med liknande situationer tycker man svensk media är sansad. Till pessimisterna har jag bara en sak att säga: gör någonting själva någon endaste gång i stället för klaga på allt och alla andra. Vad väntar ni på? Bli politiker, engagera er i föreningar. lägg fram medborgarförslag, skriv debattartiklar. Gör något konstruktivt! Sprida pessimism gör ingen nytta och ingen rik.

Avslutningsvis vill jag berätta om en händelse min man och hans bandkollegor var med om medan de satt i Årsta och funderade på vad terrorattentatet betydde för deras del och samhället i stort. I stundens allvar var tillflyktsorten Årstamackens cafédel där de laddade sina telefoner för att kunna följa med i händelseutvecklingen. Fler än dem sökte sig dit. Bland annat en man med utländsk härkomst som på engelska förklarade att han behövde ladda sin telefon för att kunna ta den selfie hans mor ville ha som bevis på att han levde. Hon hade hört om lastbilsattacken och var orolig. Medan alla satt där och laddade sina telefoner uttryckte denna man sorg över det inträffade och kände i den allvarsamma stund som rådde att han måste förklara sig inför dem. Han beklagade sig över terroristen och andra svenskar med utländsk härkomst som förstör för hederliga invandrare och underströk vilken god medborgare han själv var. Han jobbade hårt, var nykterist och gjorde rätt för sig. Det är sorgligt att människor ska behöva känna kollektiv skuld oavsett vad det är frågan om. Vi är ändå enskilda individer. Behöva "ursäkta handlingen och förklara sig" strax efter ett brutalt terrordåd  av rädsla för att inte betraktas som likasinnad av en grupp vita män som råkar befinna sig i närheten är ett dåligt betyg för Sverige. Ingen i bandet skulle komma på tanken att göra samma sak, behöva försvara sig, om det varit en Anton Lundin Pettersson som utfört attentatet. Tilläggas bör att bandmedlemmarna inte sagt något anklagande till eller inför mannen. Hans förklaring kom spontant. Jag är uppriktigt ledsen för den skuld och skam den här mannen känner inför en för honom okänd person som till råga på allt gjort något mot hans vilja. Men så ser vårt samhälle ut. Vi delar in folk i olika grupper vi sedan sätter stämplar på. Ofta fel och elaka stämplar. Det borde vi känna skuld och skam för.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv