Livet som företagare i kulturbranschen

Gammal opublicerad text. Lika relevant då som nu. 

Jag är den i familjen som varje löningsdag sitter med räkningarna. Ingen stor börda om man bortser från långa OCR-nummer, tidskrävande och dötråkiga att knappa in. Men ibland skulle jag hellre duscha i insekter än öppna Internetbanken. Jag hatar insekter! Grejen är att min man och jag är kulturarbetare, en grupp människor vars förmåner gud glömde. Egentligen är kulturarbetare meningen med livet om man ska tro vissa politiker. Ja, inte för att vi sysslar med kulturyttringar utan i rollen som egenföretagare. Ni förstår småföretagare är lösningen på allt. De bär liksom hela tillväxtapparaten på sina axlar – i stället för att gå arbetslös ska man starta eget som är bra för tillväxten – och därför står kulturarbetare högt i kurs. Skojar bara. Nä, spela i band eller skriva texter är inga jobb utan fritidsintressen.  – Vad är ditt riktiga jobb, är något kulturarbetare ofta får höra. Som om städa, spekulera i aktier och visa upp hus till försäljning vore mer jobbaktigt? Vi kulturarbetare placerar våra aktier, städar och säljer ägodelar via Blocket eller Vend på vår fritid. Men nu handlar inte den här texten om vilka jobb som förtjänar kallas jobb utan om en inkonsekvent marknad. Låt mig ge er några exempel:

Efterfrågan, finns där ett mer luddigt begrepp? Toppen vore om efterfrågan handlade om att den bäste får flest jobb och jobben jämnt fördelade över året, men glöm det. Efterfrågan handlar lika mycket (om inte mer) om nycker, säsonger och trender. Vissa av dem omöjliga förutspå. Att vara ute i god tid som underlättar planering med cirka 100%, är inget efterfrågan tar hänsyn till. I kulturbranschen är preliminärbokningar och sistaminutenbokningar vardag precis som avbokningar är. Jag tänker inte gå in på värdet av kultur för att rättfärdiga dess existens. Jag förutsätter varenda kotte fattar hur trist livet vore utan musik, dans, litteratur, teater och annan kultur. I stället ska jag tala om hyckleriet i regler och bemötande beroende på om du ska betala en räkning och eller få betalt för en räkning. Det är nämligen skillnad på kund och kund.

En stor institution med flera underavdelningar men bara en ekonomiavdelning anlitar dig för ett större projekt. De är nöjda med din insats och du fakturerar dem. De har 30 dagar på sig att betala. Inget konstigt med det. Tiden går. Pengarna syns inte på kontot. Du ringer avdelningen som bokat dig som inget förstår. De har godkänt räkningen och skickat tillbaka den till ekonomiavdelningen. Du ringer ekonomiavdelningen som inte kan hitta fakturan du pratar om trots rätt referensnummer du dubbelkollat och vet stämmer. De ber att få återkomma. Tiden går. Ingen ringer tillbaka. Den stora institutionen ligger nu efter tre veckor med betalningen. Du hade räknat med pengarna och det är ganska mycket pengar det handlar om. Du tvingas ta av sparpengarna för att täcka upp utebliven betalning. Pengarna går till mat. Så var det dags igen att betala räkningar och fortfarande inga pengar från institutionen som till skillnad mot ditt företag har stor likviditet. Du ringer dem igen och frågar efter pengarna samtidigt som du är rädd att ditt "tjat" ska leda till att de aldrig bokar dig igen. Ekonomiassistenten behöver kolla en sak med sin chef och ber att få återkomma. Hon ringer inte tillbaka den dagen, inte dagen efter och inte dagen efter det. Du inser att era pengar inte räcker till alla räkningar den här månaden och skulle behöva flytta fram sista betalningsdag på ett par av räkningarna. Du hatar när det inträffar. Sker inte ofta, men har hänt tidigare. En av räkningarna i din hög är från den stora institutionen, en typ av räkning nästan alla människor får. Passande tänker du och ringer dem och ber om anstånd, men får nobben. Du förklarar att du har pengar innestående hos dem, vilket är anledningen till att du inte kan betala. Men det spelar ingen roll. Du hade nämligen betalat en annan räkning 10 dagar för sent i början av året och har därför nyttjat din enda rätt till anstånd. Du tar då av momspengarna för att kunna betala räkningen till den stora institutionen som inte betalat dig. Efter nästan fyra månader får du äntligen pengarna du väntat på. Ingen förseningsavgift har de betalat, vilket du betalade till dem när du var 10 dagar sen den där gången i början av året.

Det finns dem som säger att ”det som inte bär sig har inget existensberättigande”och tycker folk ska byta jobb om marginalerna är små. Om samhället skulle gå dem till mötes hade vi knappt några småföretagare i vårt land och högre arbetslöshet eftersom det är så här verkligheten ser ut för småföretagare oavsett bransch. Vi jobbar och sliter för det lilla utan att ligga samhället till last. Det finns fördomar om att kulturarbetare lever på bidrag. Jag brukar skratta när jag hör det. En vanlig kulturarbetare får knappt, om ens, starta-eget-bidrag. Möjligen kan en på miljonen få stipendium av föreningar som delar ut pengar till någons minne. Inte ens då är kulturarbetaren samhället till last. Inte en enda gång under sina 36 år som heltidsmusiker har min man tagit emot bidrag, för att nämna någon. Nu är inte syftet att kräva bidrag till kulturarbetare. Tvärtom. Jag vill att världen ska sluta vara så himla fyrkantig. Jag har surnat till över att ingen hänsyn tas till vår nyckfulla bransch samtidigt som vi förväntas acceptera nycker andra står för och drabbar oss negativt. Jag har stenkoll på lågsäsonger och avsätter pengar inför sämre perioder, men ibland skiter det ändå sig. Ibland kommer avbokningar så sent att nya uppdrag, som skulle kunna täcka upp plötsliga inkomstbortfall, inte hinner bokas. Avbokningsavgifter är ingen självklarhet i vår bransch. Därutöver har vi problem med arrangörer och andra uppdragsgivare som inte betalar i tid och då och då struntar vissa i att betala oss. Vår verklighet är tuff, men vore mindre tuff om andra inte var sådana paragrafryttare när de kommer till dem själva. Tänk om institutioner och företag med stora tillgångar kunde vara mer flexibla när vi egenföretagare hamnar i tillfällig kris. Så skönt det vore! Det handlar inte om att slippa undan betalning utan få chans att betala lite senare när behov uppstår. Själva får vi vackert vänta när utebliven betalning drabbar oss. Vore fint om lika schyssta villkor gällde oss. Kulturföretagare är viktiga för samhället. Vi blir sällan rika på det vi gör, men vi gillar våra jobb och klarar oss - ännu bättre om aktörer på den gemensamma marknaden tog lite mer hänsyn till varandra...

Ofta ringer myndigheter och skolor till min man som har musikstudio om praktikplatser. Mest handlar det om ungdomar som av olika anledningar behöver motivation eller inblick i yrket överst på deras önskelista. Han har tagit emot många genom åren mot noll i ersättning. Jag tänker på det nu, hur mycket vissa försöker bjuda till och hur lite andra gör det. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Grattis på alla hjärtans dag!