Stäng ner Internet eller sluta var en idiot

Vad skulle hända om vi bara slutade med sociala medier? Skulle vi klara det efter en tids abstinens precis som vid avvänjning av socker? Ibland (rätt ofta) kommer tanken på att släcka ner den digitala community-världen över mig. Inte för att jag på något sätt är för censur eller mot yttrandefrihet och interaktion utan för att nätet ofta ter sig ganska bisarrt. När jag leker med tanken inleder jag med att stoppa alla former av anonymitet bara för att se vilken inverkan identifiering får på nätsamtal och beteendemönster ute i verkligheten. Jag är samtidigt realist. Jag vet att människor ändå inte håller god ton, hur etablerade de än är, och att många med tiden slutat bry sig ifall de är anonyma eller inte när de hatar, hotar eller far med osanning. Därför har jag börjat fantisera om hur det skulle vara om vi stängde ner hela internet? Om inte annat kanske tidningarna fick sälja fler lösnummer igen? Vi skulle i alla fall slippa se sådana som Breivik bli påhejade i mörka internetvrår och pedofilerna skulle få svårare att sprida sina sjuka bilder. Bara det skulle göra gott. Vi skulle också slippa jämföras med grannar som lagt upp photoshoppade bilder av sig själva på Instagram, slippa se klasskompisars fjällsemesterbilder och vältränade kroppar på gym i Facebookflöden. På Twitter slapp vi alla odrägliga ägg och ingen skulle överösas med fake news och ingen skulle behöva förklara det uppenbara, som varför public service är hundra gånger bättre än alternativa medier. Så befriande det skulle vara! Erkänn, du ärliga människa!

Jag tycker samhällsdebatten spårat ur. Det gör jag. Det talas då och då om att vi människor känner för mycket skam? På internet är det precis tvärtom. Där saknas all välbehövlig skam som den lömskaste användaren behöver för att bete sig sansat med hyfs i kroppen. Sicken otur. Lag och ordning är på Internet eftersatt. Allt från falska nyheter och övergreppsbilder sprids hur lätt som helst. Hat och hot tillåts och lämnas okommenterat – till och med på hyllningssida för polis i Örebro, hur nu det går ihop? Facebook har så sent som efter senaste amerikanska valrörelsen, då fejkade nyheter var vardagsmat, lovat bättring på utsortering av falska artiklar. Men vad hjälper det när andra övertramp lämnas oåtgärdade? Om egenansvar vore kutym hade ingen behövt prata om det här, men när det egna ansvaret tycks vara uteslutet börjar åtminstone jag misstänka människosläktet för att behöva förmyndare med uppgift att utkräva god ton. Fast finns det några personer kvar som klarar av förmyndarkraven? Kanske är alla lika avtrubbade? Orkar någon bry sig om rätt och fel längre? Än mindre ta ansvar för andra? Låter jag pessimistisk? Klart jag gör. Men när lögner och hat är verklighet, och vi låter det vara så, kan vi visa annat än missnöje då? Svårigheten är att förlika sig med oviljan till förändringar som gagnar alla. Ett utspårat internet är ett utspårat samhälle. Urspårningar straffar oss. Även om vi inte kan relatera till negativa konsekvenser just nu, talar mycket för att vi står på tur. Varför skulle just du eller jag vara immun?

En psykologvän sa en gång att vår befolkning är inte lika neurotiskt lagd idag, vilket faktiskt är till nackdel för samhället. Neurotiska människor begränsar sig, är eftertänksamma. Dagens människor är mer våghalsiga och gillar att bagatellisera (är gränslösa). Och det kostar. I barnstadiet innebär det beteenden likt dem med borderline. Tittar vi på Internet med min väns glasögon på, finns belägg för teorin. Att inte sätta gränser och inte tänka på konsekvenserna, sker frekvent bland vuxna och barn på Internet. Fast barn är ju barn och barn gör som vuxna gör. Kanske utgör curlade vuxna och curlade barn dagens samhälle och är anledningen till varför Internet är gränslöst? Jag är inte rätt person att bedöma omfattningen och min psykolgväns tolkning är bara en bland flera. Men kanske förklaras den kollektiva handlingsförlamningen i ansvarsfrågan genom den?

Nu ska ingen tro jag vill stänga ner Internet. För det vill jag inte! Vinsterna med internet är fortfarande stora. Det svåra är förståelsen för dem som arbetar mot alla former av lag och ordning på internet. Som om anarki fungerar. Människor mår dåligt när struktur saknas. Så var är självbevarelsedriften och vad försöker nätanarkisterna dölja, är min första tanke? Jag förstår behov av att kunna ange missförhållanden i samhället och privat utan risk för repressalier, men det kan aldrig ursäkta ett nät präglat av vilda västern och där människor tillåts komma till skada. Anonyma angivartillhåll går att ordna ändå. Problemet är vem som ska ta ansvar på nätet? Polisen hinner inte. Så till vem riktar vi vårt ansvarsutkrävande när individen (enskild och i grupp) inte fixar det själv? Siterna? Arbetsgivarna? Jag vet inte, men självfallet måste lagar, fakta, vett och etikett även gälla på Internet. Men så länge vi sitter och häckar i våra isolerade krypin, testar alla gränser vi kan och hoppas på att mamma eller pappa ska komma till undsättning när allt går åt helvete (åtminstone säga till oss på skarpen), förbättras inget. Att fortsätta tjafsa och ljuga utan tanke på eventuella skadeverkningar, tycks vara melodin. En dålig sådan.

Det verkar inte bättre än att stand-ins för våra föräldrar är vad som behövs på nätet, auktoriteter som tar oss i örat när vi missköter oss. Övervakning och straff blir konsekvensen när egenansvar saknas. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv