Inte ens en medelmåtta kan vara lagom fattig eller rik, sann eller osann, god eller självgod med dagens mått mätt

Med allt annat än tillförsikt ramlar vi ned i egna och andras kategoriska gropar vi desperat försöker kravla oss upp ifrån med någon sorts heder i behåll trots dåliga utsikter och övervägande risk för överkörning bara genom att kika upp ovanför kanten. Att kunna vinna någon som helst framgång i klavertrampen, som visserligen inte beror på egna misstag utan orsakas av ojämna stenar i vår kullerstensbeprydda gågata, opolerade pga för få fotsteg i samma riktning, stegar vi ändå på i en allt annat än välsnitslad bana. Förbehållslöst irrar vi omkring. Tillsammans men ändå för långt ifrån för att kunna ledsaga varandra. Inga skyltar visar vägen som inte finns. Följ mig, ropar vi. Kom så trampar vi upp gemensamma spår. Ingen hör oss. Alla har fullt upp med att hålla sig på benen. Att trampa snett är inte tillåtet. Gör man det hamnar man i avloppsbrunnen. Antingen i den märkt A som i Alternativa fakta eller K som i alldeles för Korrekt. Vi fortsätter således snubbla oss fram i tät moralisk dimma bestående av rädslor och oförhandlade samhällskontrakt. Vi hade behövt medlare! Men då medlarnas budbärare, Fru Media, förhindras leverera korn av sanning till hungrande medborgare, av maktbrunstiga hingstar som glufsar i sig det som kunde ha spårat vägen åt oss och samtidigt placerar ut falska vägvisare pekandes åt alternativt håll, ja, då stämmer inte kartan och vi kan inget annat göra än trilla ned i varandras gropar om och om igen.

-Tänk på barnen i Biafra, vi fick vi barn som växte upp i slutet av 60- och början av 70-talet höra när vi inte åt upp maten vi fått på tallriken. Verkligheten bakom uttrycket handlar om området Biafra i Västafrika som bröts sig loss från Nigeria år 1967 och samtidigt drabbades av svältkatastrof under det treåriga krig Nigeria startade i och med självständighetsförklaringen. Barnen i Biafra svalt, något våra föräldrar tog intryck av.

Med migranter och flyktingar som exempel

På den tiden gällde det att tänka på dem som hade det sämre än oss, vara tacksam och därför äta upp maten vi fått. Det var dåtidens godhetsgärning, på den tiden en fullt tillräcklig handling i godhetens tecken. Idag har ribban höjts avsevärt för vad som anses vara godhet. Idag är det inte säkert att snällhet är detsamma som godhet. Inom vissa kretsar anses det till och med fult att vara god. Några talar om ”godhetssignalering” som om det vore dumt att vara snäll, som om vi bara låtsas vara snälla. Att ge pengar till tiggare är ”att köpa sig självgodhet” och även om du likt J.K. Rowling (hon som skrivit Harry Potter-böckerna) skänker stora delar av din förmögenhet till utsatta, anses du ändå inte tillräckligt god om du inte samtidigt låter muslimer bo hemma hos dig i din villa. Allt eller inget, alltså? Godheten är idag ifrågasatt. Varför, tycks handla om en traditionell högerfråga som blivit vänster. Att vänstern tagit över det frivilliga välgörenhetsintresset från högern. Tidigare var donationer och ideella handlingar högerns domän – deras godhetssystem. Högern ville och vill fortfarande själva och frivilligt välja vad deras pengar ska gå till i stället för låta staten, via skattsedeln, välja åt oss vilka stöd som ska delas ut. Vänstern ansåg tidigare att frivillighet inte var något att förlita sig på (tänk om de missar att tillgodose någons behov), men i takt med att samhället i mindre utsträckning täcker upp för behoven, som senast i samband med flyktingströmmen, har vänstern gjort frågan till sin. Denna förändring har skapat konflikter. Trots övergripande enighet kring civilsamhällets kraft och ovärderliga stödinsatser, har lägren haft svårt att enas. Positioneringen mellan högern och vänstern har kommit att förflytta sig in i själva begreppet och handlar nu om hur vi definierar godhet och inte om värdet av välgörenhet som sådant. Gott är inte alltid gott, är nuvarande problembild. Kan hända handlar det om att inte vilja hjälpa? Men i debatten låter det annorlunda. Där ser det snarare ut som vi smakpositionerat oss – om fint och fult i välgörenhetsbranschen. Godhetsdebatten kan mycket väl vara en pseudodebatt i syfte att slippa tala högt om vem man vill och inte vill hjälpa när det kommer till kritan? Kanske handlar det om jämlikhet, att förståelse finns men lusten eller förmågan att bidra själv saknas? Kanske finns agendor? Kanske beror det på avundsjuka? Mest troligt handlar det om olika idealsamhällen och att vissa samhällen uppfattas lite "godare" än andra?

Är vi goda på varsitt håll eller tillsammans med andra?

Vad som utmärker en god människa kanske är viktigare än vad som anses vara rätt handlingar? Moralfilosofen James Rachel menar att en god människa är en dygdig människa. Dygd är en egenskap som hjälper oss att förverkliga ett gott liv. Mod, generositet, ärlighet och lojalitet är hans förslag på goda dygder. God är vi inte ensam. God är vi tillsammans med andra. Även dygderna blir till i samspel med andra (något vi tillsammans lär oss). Dygder förvärvas och förbättras genom övning. En dygdig person agerar av sig självt godare än andra, menar han. Upplysningens filosofer såsom t ex Hume, Smith och Rousseau ansåg att förnuft och vetenskap är vad som genererar en sund och rationalistisk världsbild, men utökar samtidigt bedömningsmöjligheterna för vad som kan ha betydelse för godheten genom att låta individens val, rättigheter och skyldigheter ha inverkan på våra handlingar, tankar som ligger till grund för dagens liberalism. Så i stället för att tala i termer av gott och ont i vidare och solidarisk bemärkelse talar de om plikt (Kant) vs nytta (Stuart Mill) för den enskilde, alltså utifrån egenintresset, även när det kommer till större samhällsfrågor. Tendensen att vilja bedöma rätt och fel, gott och ont utifrån högst personliga kriterier har alltså att göra med influenser från resonemang upplysningens män ägnade sig åt och vi ännu idag är präglade av. Att vi tycks ligga oss själv närmast i bedömningen av andras godhetsgärningar, kan således förklaras genom den del av liberalismen som handlar om individen. Men liberalismen är inte den enda ideologiska förklaringsmodellen i vår tid, men eftersom den är utbredd gör den stora avtryck i våra samtal.

När börjar och slutar godhet?

Man kan säga att det handlar om hur vi vill att det ska vara när vi upphöjer eller förkastar goda gärningar. Kanske speciellt andras? Men hur ställer vi oss till olika förutsättningar och möjligheter att utöva godhet på? I samhällen utan tiggare behöver vi aldrig tänka på om vi ska ge dem pengar eller inte. Vi behöver heller aldrig fundera på om tiggeri är organiserat, på huruvida tiggare har rätt till mobiltelefoner och inte bry oss om hur romerna har det i Rumänien. När tiggarna kom till Sverige blev vi plötsligt varse deras situation. Deras närvaro har påverkat oss. Förutom nya referenser behöver vi ställa oss frågan om deras närvaro tagit fram det bästa eller sämsta i oss? Bara du kan svara för dig. I början var många välvilligt inställda till tiggarna och gav dem pengar, men nu verkar orken tryta? Regeringen vill kunna avhysa tiggare. En helomvändning i frågan. Vad som ligger till grund för kursändringen kan vi bara spekulera i. Många faktorer har säkert inverkat. Men har det egentligen någon betydelse varför beslutet togs? Spelar det roll om det var av egenintresse eller dygd när det gäller godhet som begrepp? Utgår vi från tiggarnas perspektiv borde frågan om varför vara ovidkommande. Gärningen är ändå densamma. Att vi slutar med en sorts godhet påverkar tiggarna. Det är alltså förändringen (gärningen) som får konsekvenser för tiggarna, inte vad som orsakat förändringen. Men vad innebär sådana här förändringar för oss? Vår godhet? Om jag slutar vara god i en fråga, kan jag då vara god i andra frågor efteråt? Går det att ta en godhet i taget och kan vi byta ut goda gärningar mot andra (när är en god gärning klar?) eller måste vi vara goda hela vägen för att överhuvudtaget vara god? När börjar och slutar godhet?

Är mängd och avsändare viktigare än gärningen?

Är vi fattig kan vi inte skänka lika mycket pengar till välgörenhet som Bill Gates och J.K. Rowling. Betyder det att vår godhet är mindre värd än deras? Har vi ingen scen att tillgå är våra möjligheter till att bilda opinion kring våra hjärtefrågor begränsade, bör vi då ge upp utan att ens försöka eftersom våra resurser är små och andras är större? Jag tror inte det. Om godhet gick att mäta skulle vi kunna kora vinnare i godhetstävlingar eller åtminstone kunna dra ned byxorna på uppmärskamhetsknarkande egoister, men hade det spelat någon roll? Betyder rangordning något i egentlig mening? Om någon behöver mat, är då inte själva maten viktigare än vem som gav bort den och varför den gavs bort? Om flyktingar saknar bostad, är inte att bo någonstans viktigare än hos vem de bor? Varför skulle det vara sämre när samhället ordnar bostäder åt behövande än när enskilda individer gör det? Spelar givaren någon som helst roll för behövande? Är inte den utsattes behov exakt lika oavsett vem av alla som bidar (mest)? Hur vi än vänder och vrider på det verkar hjälpen vara det väsentliga. För om beloppet skulle vara definitionen på godhet är den fattiges minimala gåva näst intill värdelös. Men eftersom den fattige gör avkall på något för egen del, kan gåvan inte vara värdelös och eftersom den behövande genom gåvan har mer än innan, är gåvan betydelsefull. Att agera måste därför vara viktigare än hur liten eller stor varje enskild handling är. Vidkommande tycks således vara den grundläggande känsla som gör att vi handlar - hjälper till - något som är både förutsättningen för och målet med godhet. Därför sitter värdet (godheten) i själva handlingen. Vad som är godhet, är att hjälpa till och därför är alla som gör något är goda. Ingen är mer eller mindre god utan bara "god" eftersom agera gör gott. Hur mycket och vem som gör vad avgör altså inte godhet eftersom göra gott gör oss goda.

Godhet är ingen höger- eller vänsterfråga

Det är alltså när vi beslutar oss för att agera för ett bättre syfte dimman lättar, gropar täpps igen och vägar skrapas rena från hårda kanter, stenar och smågrus. Vår vilja att ställa i ordning kullerstensgatan är det enda som har betydelse för vägens vara eller inte vara. Vem som orkar, hinner och utför mest, är ointressant. Den springande punkten är att arbetet blir av. Därför finns heller inget utrymme för självgodhet när vi skrider till verket. Då befinner sig alla på samma väg. Bara att ha en gåbar gata att strosa på räknas i slutändan. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv