Hur diskuterar vi egentligen? Popper tipsar!


Dagens reflektion

Varför har vi så svårt att hålla oss till ämnet? Borde inte våra samtal kännetecknas av gemensam önskan om att komma fram till någon sorts kunskap eller ”sanning”? Åtminstone en slutsats?  Finns där inte en verklighet vi alla kan se, få kunskap om och se realistiskt på? Borde inte våra diskussioner innebära ständigt kunskapssökande och handla om att vi vill utveckla och utöka vår kunskap om verkligheten i stället för att rikta in oss på att bekräfta egna teorier? Jag får ofta uppfattningen om att "vinna" en diskussion och kortsiktiga (elaka) politiska poänger är viktigare än att lösa problem? 

Vi har visserligen blivit mer varse den senaste tiden, inte minst på grund av Trump och hans "alternativa fakta", om att mänsklig uppfattning av verklighet och kunskap präglas av fördomar, förhoppningar, drömmar och misstag. Men just därför borde vi väl vara tillräckligt medvetna om att åsikter inte är pålitliga och kritiskt vilja undersöka vad som är mest objektivt och korrekt i det vi läser om och funderar över? Men är vi det?

Vad vill vi när vi drar igång eller ger oss in i diskussioner? Vill vi komma fram till något väsentligt i sak eller är det bara bråk vi vill ställa till? Tar nedan upp exempel på icke-rationella frågeställningar som cirkulerar i sociala medier, frågeställningar vi kan fundera på vad man kan tänkas vilja uppnå med:


Vill människorna som ställer dessa frågor veta varför tidningar och andra inte enbart skriver om IS eller förstår alla att det finns mer att rapportera om än bara IS och att medier prioriterar utefter viss logik (utifrån vad som är mest angeläget för oss här och nu och i relation till annat), men ställer frågan för att rikta fokus bort från någonting annat, det som inte passar egna agendan? Vidare, förstår inte människor skillnaden mellan att göra en handelsresa till Iran och låta ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen få inflytande över svensk politik? Ser inte människor att det är vitt skilda ting? Visserligen utgör både handel med förtryckande regimer och partier som SD problem, men problemen är oberoende varandra och kräver helt olika problemlösningar. Detsamma gäller kvinnorättsfrågor och HBTQ-frågor. Självklart måste vi kunna tala om en fråga i taget och inte slå ihop alla frågor till en? Vet vi inte att nästan alla frågor kräver olika svar? 

Är vi inte intresserade av problemlösning? 

Kunskap är hypotetisk och osäker till nya slutsatser dras. Därför borde vi vara öppna för fördjupning, inte minst i sak, eftersom det gynnar oss både som individ (ger oss bra argument) och art (genererar samhällsutveckling). Eftersom kunskap aldrig är statisk utan en ständig pågående process borde vi inte nöja oss med vår egen uppfattning utan sträva efter att vilja vidareutveckla den. Varje dag lär vi oss något nytt, brukar man säga, och det stämmer faktiskt. Med öppet sinne kan vi lära oss mer dessutom. Bara vi vill.

Varför är kritisk fördjupning viktig? 

Karl Popper (1996) menar att sanningen är objektiv och säkerheten subjektiv. Säkerhet är endast en känsla av tro och övertygelse som inte sällan grundar sig på bristande kunskap och kan göra oss till dogmatiker, ointresserade av kunskapsutveckling. Popper förordar en rationell hållning för att kunna sortera i kunskapsbruset. Popper har också lagt fram tre etiska principer för rationell diskussion:

  • Principen om felbarhet. Jag kan ha fel och du kan ha rätt, men vi kan också båda ha fel.
  • Principen om rationell diskussion. Vi vill så icke-personligt som möjligt väga för och emot teorier.
  • Principen om sanningsapproximation. Vi kommer närmare sanningen när vi undviker personliga angrepp (håller oss till sak). Förhållningssättet hjälper oss att förstå bättre också när vi inte uppnår samstämmighet.

Enligt Popper är objektiv sanning när teori stämmer överens med fakta, men att objektivitet som vetenskaplig princip innebär betydligt mer än så. Inom vetenskapen blir teorin utsatt för kritik ur flera olika synvinklar för att erhålla större trovärdighet. Men trovärdighet ska inte blandas samman med värdefrihet eftersom fullständig värdefrihet är omöjligt rent vetenskapligt och går emot hela idén med vetenskap som handlar om att alltid leta vidare, utmana gamla teorier, och vars syfte är kunskapsutveckling och förbättring, alltså motsatsen till oreflekterad konformitet. 

Vetenskap börjar och slutar med problem, enligt Popper. Kritisk diskussion är för Popper viljan att korrigera och avlägsna brister, vilket är en ständigt pågående process. Vi är aldrig färdiga. Vi vet aldrig allt. Popper tror på förnuftet som drivkraft. Han hävdar att förnuftet är vår chans till att skapa en bättre värld. Därför har man fördel av att vara kritisk-rationell i sitt sätt att diskutera. Känslor är ofta irrationella när det kommer till kritisk granskning, säger Popper, men stimulerande för vår fantasi och kan hjälpa oss att tänka utanför boxen. Så tänk fritt, men kritisera och diskutera rationellt.

Jag tycker Popper själv diskuterar mycket rationellt. Kanske något för oss alla att ta efter? 

Primär källa: Karl Popper. En värld av benägenheter (1996).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Grattis på alla hjärtans dag!