Olof Palme och jag, en minneskrönika

Igår var det 29 år sedan Olof Palme mördades. Jag minns exakt vad jag gjorde när jag möttes av beskedet. Jag var uppe tidigt morgonen den 1 mars 1986. Det var lördag och första dagen på sportlovet. Min dåvarande pojkvän Mårten fyllde år och eftersom han skulle resa bort hade vi bestämt träff för att byta presenter. Jag skulle också fylla 14 år fast några dagar senare. Nästan direkt efter jag klivit upp satte jag igång teven i vardagsrummet. Ingen annan var uppe. Hade tänkt äta frukost framför teven när ingen såg. Men jag hann aldrig bre några mackor förrän jag nåddes av beskedet att Olof Palme var död, mördad under natten. Jag sprang in till mamma för att återge vad jag nyss hört, men hon trodde mig inte. Inte först. Tillslut förstod hon att jag menade allvar och klev upp, förvirrad av uppgiften. Det blev förstämd stämning och en underlig dag. Jag skyndade mig iväg utan frukost i magen, till Mårten för att överlämna paketet. Därefter gick jag raka spåret hem för att fortsätta ta del av den makabra händelsen. Radion hade en central roll i vårt hem den dagen. Skillnaden mellan då och nu är verkligen anmärkningsvärd när det kommer till rapportering av alla slags händelser. Nyheter kablades inte ut lika snabbt och i olika medier samtidigt 1986, något som kännetecknar vår högteknologiska tid. Så väntan var stor. Vad hade egentligen hänt? Var han på bio utan livvakter? Vem var mördaren? Hade man ingen misstänkt? Frågorna var många. Själv blev jag rädd. Tänkte att om Sveriges stadsminister kunde dödas, kunde vad som helst hända framöver. Tänk om ”främmande makt” dödat honom? Det hade jag hört mamma säga. Då kunde det lika gärna bli krig och elände i Sverige, tänkte jag. Tänk om mordet bara var början?

Jag tror mordet på Olof Palme förändrade mig. Jag började läsa helt andra böcker efter händelsen. Plötsligt gav jag mig i kast med politiska böcker, olika biografier och historiska skildringar. Tidigare slukade jag ungdomslitteratur och romaner, men nu breddades fältet. Jag fick således nya inputs som självfallet formade mig. Det är min relation till mordet på Olof Palme, men jag har också en annan personlig berättelse om honom. Den är äldre och av gladare natur.

När jag låg i mammas mage fanns ingen elektricitet i byn där min pappas hemgård är belägen, en gård han just ärvt av min farmor som precis hade gått bort (1971). Min mamma beslutar sig då för att skriva brev till statsminister Olof Palme i vilket hon ber honom om att elektrifiera byn. Ett snabbt svar kommer signerat Palme (jag har kvar brevet). Svaret är positivt. Han låter meddela att han ämnar se till att man tillmötesgår hennes önskan. Året därpå föds jag och hela byn får elektricitet. Året är 1972, byn heter Ransundet och ligger i Härjedalen. En omtalad historia i trakten väster om Hede.

Palme var en komplex figur, både omtyckt och avskydd. Kommer att tänka på ett avsnitt i serien "Min sanning" i SVT som sändes för några år sedan. Föremålet för intervjun den gången var tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn som därefter hunnit få sparken som SJ-ordförande efter hård kritik mot regeringen (borglig) som han uppgett brustit i hanteringen av bolaget: "SJ har varit en lekstuga för okunniga politiker de senaste 20 åren" lär han sagt. Adelsohn är en skojfrisk person och rättfram när det kommer till åsikterna han har och därför rätt underhållande. Men mest intressant i programmet var ändå berättelsen om tiden i opposition mot Palme som han kritiserade för sin arroganta och nedlåtande attityd. Framför allt mot motståndarna. Stämningen i Riksdagen var usel under Palmes tid, något som förändrades när Ingvar Carlsson efterträdde Palme som statsminister, enligt Adelsohn. Det här är ingen ny bild av Palme utan bekräftar bara vad kritiker före honom sagt. Palmes olika natur har vi kunnat ta del av i flertalet dokumentärer och filmatiseringar de senaste åren. Familjen Palme har först nu, i nyare produktioner, bidragit med privata filmscener som uppvisar en mjukare sida av Palme än tidigare, vilket bekräftar bilden av honom som en mångfacetterad person. Tänker speciellt på Kristina Lindströms och Maud Nycanders film: Palme – älskad och hatad, som sänts i SVT. Olof Palme delade upp Sverige i två läger, de som älskade honom och de som hatade honom, precis alla hade en åsikt om Palme. När han mördades på öppen gata den 28 februari 1986 fick Palmehatet en annan innebörd. Plötsligt hade hatet skördat ett offer större än vi någonsin kunnat föreställa oss.

Som offentlig person är man ständigt påpassad och mycket litet utrymme ges till misstag. Vad du blir ihågkommen för kan bero på goda gärningar, stora katastrofer, men också på de mest olyckliga omständigheterna. Vem minns inte BP-ordföranden Carl-Henric Svanbergs fadäs efter oljeolyckan utanför Mexicos kust år 2010 då han inför världspressen ber det amerikanska folket om ursäkt, men missar i översättningen och talar om "the small people" (kortväxta) i stället för ”den lilla människan”, i det här fallet de mest utsatta människorna i katastrofen. Sannolikt är att vi kommer minnas Carl-Henric Svanberg för "small people". Lika sannolikt är att vi minns Ulf Adelsohn för kritiken mot det egna ledets paradgren ”privatiseringen” som han menade förstört SJ och fick sparken för, medan Palme blir ihågkommen som den mördade statsministern - smart, fruktad och kontroversiell.  Jag däremot kommer minnas Palme för brevet mamma skrev till honom och vars innehåll han förverkligade. Trots allt elände runt hans person, och oberoende partipolitik och andra ideologiska spörsmål, tänker jag idag minnas honom för det lilla han gjorde som var det största han kunde göra för den lilla byn långt uppe i skogen i det allra härligaste av Härjedalen.  Vila i frid Olof Palme.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Grattis på alla hjärtans dag!