L'art pour l'art? Om kulturkritiken

Det pågår en diskussion om kritiken just nu. Det undras om det är för mycket identitet och politik inom kulturen och som en direkt konsekvens av det, också moralism? Jag har inget tvärsäkert svar på den frågan, men personligen tycker jag kulturen ska vara allt och ingenting. Kultur ska vara politisk, ifrågasättande, livsbejakande, universal, individuell, meningslös, min och din - om den vill det och om det är så vi uppfattar den. I annat fall är det ovidkommande. Huvudsaken är inte att kulturen är något speciellt, att den utgör eller stöter på motstånd, utan finns där likt en avkomma, ett tidsdokument, en reflektion över något estetiskt, moraliskt, politiskt/icke politiskt eller vad det nu kan vara. Konsten säger oss någonting. VAD utgör ingen värdering. Budskapet, om det finns något, är således sekundärt, helt enkelt för att konsten ligger i betraktarens öga.

Mer vidkommande och avgörande för våra samtal om kultur är kanske hellre kritikern? Är kritikern ett estetiskt orakel eller själv en målande konstnär i och med recensionen av verket hon författar? Är hon en uttolkare eller kanske en smakpolis som upprätthåller höga ideal - den sanna estetiska ordningen - eller bara en länk mellan verk och publik likt en anslagstavla? Den intresserade skulle svara att det beror på omständigheterna hur hon är och att det beror på omständigheterna om det har betydelse vem hon är. Objektivitet är lika eftersträvbart som det är omdiskuterat. Så har det alltid varit. Samtidigt som objektivitet kan vara och oftast är en viktig målsättning kan vi aldrig vara fullständigt objektiva. Vi är subjekt och således subjektiva. Vi är präglade av vår historia, vår miljö och det formar våra tankar och inverkar på vår smak. Vår bakgrund har betydelse för hur vi tolkar världen och eftersom vi aldrig kan ställa oss helt utanför oss själva är det ingen mening att tala om objektivitet i meningen total. Men vi ska inte ge upp för det, för ju mer medvetna vi är och blir (genom bildning) desto närmare kommer vi den objektivitet vi önskar uppnå. Därför behövs duktiga kritiker som genom sina kvalitativa beskrivningar av kulturen hjälper oss att se den och förstå den. Kritikerns roll är på ett sätt att tillhandahålla en form av källkritik som berikar tidningens läsare. Alternativet vore att låta fler kritiker uttala sig, individer med olika bakgrund och särintressen, som breddar synfältet med resultatet att läsaren får fler perspektiv - glasögon - därigenom. Men de resurserna finns inte på kulturredaktionerna. Vi har inte råd, hävdar ägarna. Lokalpressen har mer och mer gått över till att satsa på reklammakare av kultur, det vill säga på skribenter vars enda uppgift är att informera om kulturella händelser (likt information/inslag om nöjesaktiviteter) medan uttolkarna, de verkliga kritikerna, har förpassats till läktarplats. Folkbildning är inte längre kutym på kultursidorna och bildning är inte längre viktigt hos kulturskribenterna. Åtstramningarna inom kulturredaktionerna är många och påtagliga. Har denna utveckling någon betydelse, frågar sig den utan intresse för kulturen? Ja, om kultursidorna inte motsvarar nivån bland kulturproducenterna och sina läsare, bemöts inte kulturen med den respekt den förtjänar samtidigt som kulturen minskar i värde precis som kultursidorna i lokalpressen gör med kvalitetsförsämringarna. Jag gillar inte utvecklingen. 

Hur ser en lämplig kritiker ut? 

Förutom behovet av olika traditioner av bildning som förklarar konsten verkar vi mer och mer behöva förstå vem kritikern är. Identitetspolitiken har sina fördelar. Personliga erfarenheter genererar exklusiva former av fördjupning utomstående kritiker inte kan redogöra för på samma sätt. Men identitetspolitiken har också uppenbara nackdelar. En identitet utgör en förklaringsmodell. Oftast behövs fler än så. Därför krävs mer än bara en identitet för att klara kritikerrollen. Något mer än bara speciella tillhörigheter måste tillkomma för att samtal om konst ska få större mening och liv. Tidigare har kritiken handlat om att se bortom sin identitet. Ytterst handlar det om förmågan att förhålla sig källkritisk till konsten som betraktas i syfte att tillhandahålla sammanhang lekmän inte ser men gärna vill få berättat för sig. Kritikern blir i det hänseendet "expertern" läsaren vänder sig till för att få kunskapen läsaren saknar. Kritikern fyller i luckorna. Idag när kritiker inte alltid är bildade kritiker, skildras allt oftare särintressen på kultursidorna. De kvalitativa analyserna har blivit mer sällsynta. Att kritikern ser annorlunda ut idag jämfört med tidigare framgår sällan. Därför torde kritikerna vara mer öppna med sin subjektivitet så att tredje part (läsaren) har något att förhålla sig till och har chans att vara källkritiska. 

Så det rimliga, när kritikerskrået börjat spreta åt alla håll och kritikerna inte lägre är kritiker utan mer av reklammakare eller talespersoner för olika grupper, är att ta steget ut och berätta för läsarna vilka de så kallade kritikerna är för att läsarna skall förstå att det inte är traditionell kritik man tar del av utan personliga krönikor och resuméer. Nytt är att det inte finns några som helst garantier för att sakinnehållet är granskat före publicering (den kompetensen har tidningarna skurit ner på) och att materialet stöds av vedertagen teoribildning och forskning utan ofta utgör ren spekulation och består av privata tankar. Tidigare, när tidningarna var partibundna, visste vi vilka perspektiv och förutsättningar som kunde tänkas förekomma på ledarsidor och i krönikor bara genom vetskapen om vilken tidning det var man läste, men så är det inte längre. Nu blandas det hej vilt överallt i tidningarna. Vi vet inte längre vems ärenden någon går och vad som är åsikter kontra kvalitativa tolkningar. Det var betydligt enklare att förhålla sig källkritisk bara för några år sedan än vad det är nu. Vad gäller kultursidorna specifikt, har utvecklingen lett till att kulturen blivit rent nöje. Kritiken går nu nästan bara att återfinna i specialtidningar. DN och SvD gör sina tappra försök att hålla den vid liv, och har sina stjärnkritiker, men även där har kritiken tunnats ut. Kritiken i lokalpressen är i stort sett död (finns såklart ett och annat undantag, men ack så få), Vill du läsa kulturkritik är Aftonbladet och Expressen att föredra framför lokalpressen. Oroande utveckling!

"Kritiken ger oss verktyg för överlevnad, men också för det mesta i vårt dagliga liv, från det triviala till den existentiellt djuplodande, från dagliga göromål till kritiken själv. Men det är vi som väljer och vässar. Ser vi inte upp rostar redskapen - eller tas ifrån oss." Thomas Anderberg (2009)  

När olika "glasögon" betraktar konsten får konsten olika liv. Det kan vara meningsfullt att ta del av olika perspektiv och tolkningar av konst då det ökar vår medvetenhet och förståelse för olikheter. Att läsaren ska få den möjligheten är den stora utmaningen i vår samtid när det kommer till journalistiken, och kanske speciellt kulturjournalistiken, vilken verkligen fått stryka på foten i den förändringsprocess som framförallt tryckta medier genomgår just nu med stora besparingar som resultat. I stället för mångfald blir vi alltmer ”TT-fierande” (koncentrarade). Medieföretagen köper i större utsträckning in nyheter från enskilda byråer, exempelvis TT, men också kulturkritik, som får till följd att det är samma bild av nyhetshändelser och av kulturen som förmedlas överallt till alla samtidigt. Det är förödande för vidsyntheten eftersom konsumenterna får allt svårare att bilda sig en egen uppfattning för att olika perspektiv i nyhetsrapporteringen och på kultursidorna rationaliserats bort. Hoppet ligger hos politikerna, menar några, som anser att vi bör rikta presstödet så att mångfalden bevaras eller återuppstår. Andra menar att sådana som Facebook ska ta sitt ansvar och betala för artiklarna andra producerat och Facebook sedan sprider och tjänar reklampengar på. Vissa tror på olika former av reklam och sponsring i samband med digitaliseringen av dagstidningarna. Personligen kan jag inte bedöma vilken väg som är rätt att gå, men perspektiven måste vi värna om, så något måste göras. Och det är bråttom! Kvalitet på kritiken och mångfald inom tidningsbranschen är inte enbart en fråga om trovärdighet utan handlar också om demokrati. Demokratin förutsätter att olika röster kommer till tals. Även de som parlerar identitet och politik, men också sådana som inte gör det. Men då gränserna mellan vad som är kritik, nyheter och personliga åsikter alltmer suddas ut samtidigt som kvaliteten försämras och perspektiven uteblir, sjunker folkets tilltro till media och samhället i stort, inte minst politiken, eftersom läsarnas förmåga att förstå samtiden begränsas i takt med tidningsbranschens moras. Kvalitetsförsämringar får konsekvenser! 

Parallellt med neddragningarna och kvalitetsförsämringarna på kultursidorna har vi under en längre tid kunnat se att hela eller delar av kulturen i allt högre utsträckning diskuteras på andra ställen i media än inom den traditionella kulturdelen. Det genererar visserligen också perspektiv som är angelägna för oss, men där avsändaren tycks vara viktigare än den kultur som skildras. Kanske är det det som Nicholas Ringskog Ferrada-Noli menar när han i DN (den 3/2-15) skriver att kritiken ”inte längre förmår att skilja på fantasi och verklighet, på rättrådighet och konst”? Inte sällan har den grävande journalisten, den politiske ledarskribenten och tidningens allmänna krönikör kulturen som ämne, vilket får till följd att kulturen får en annan roll och skildras på ett annat sätt än på de traditionella kultursidorna. I dessa sammanhang blir kulturen en annan beroende på den som skriver om kulturen. Det är så att säga skillnad på kritiker och kritiker och på texter och texter. Den här utvecklingen är ett problem och får konsekvenser likt dem Ferrada-Noli beskriver när kultursidorna inte längre levererar kritik som är kritik utan personliga tyckanden. 

Identitetspolitiken, som klandras i debatten jag refererar till, har, som jag ser det, två ansikten. Det ena ansiktet är sprunget ur erfarenheten av att vara just denna ”någon” och behovet av att reflektera kring det. Det andra ansiktet vill påverka oss utifrån erfarenheten av att vara just denna ”någon” men utan att försöka ge hela bilden - för att hen inte kan eller vill det. Jag ser inga bekymmer med att låta det första ansiktet synas på kultursidorna i en krönika eller ett reportage. Däremot det andra eftersom det är politik. Respondenter kallas det inom vetenskapen när vi låter någon tala utifrån eget huvud, introduktör när någon vill introducera oss för något (en grupp, ett fenomen, en upptäckt och så vidare). Detta är vedertagna källor, men dessa källor behöver kompletteras med andra källor för att få starkare evidens. Risker med utsagor från speciell grupp eller personer från speciell grupp, är att det kan finnas egenintressen som gör att man bortser ifrån fakta eller över-/undertolkar fakta. Även ”hemmablindhet” är något man bör beakta i dessa sammanhang. Det är också riskfyllt med speciella ”talesmän” för olika grupper då det inte alls är säkert att hela gruppen är av samma åsikt som talesmannen (tolken), vilket man måste vara medveten om och försiktig med. Det är därför viktigt att även låta andra ögon betrakta det man har för ögonen – exempelvis konst – för att upptäcka dolda och omedvetna mönster, koder eller märkliga generaliseringar som är av betydelse för helheten, vilket alltid varit den traditionella kritikerns jobb. Särintressen kan (men behöver inte) leda till mer eller mindre medveten manipulation och därför bör vi göra skillnad på vad som är vad (såsom syften och särintressen) och på kritiker och kritiker i den här debatten - på den traditionella kritikern på kultursidorna och den samhällsintresserade identitetskritikern som finns överallt, även på kultursidorna. Men det gör vi inte just nu. Vi talar därför om fel saker. Debatten har kommit att skjuta snett och vi kommer inte åt problemen som åsyftas, tyvärr, och där befinner vi oss nu. Jag vill ta oss vidare. Hur gör vi det på bästa sätt? Börjar tala om konsekvenserna av att inte kvalitetssäkra besparingar och börjar erkänna att kvalitetssänkningarna (färre perspektiv, icke renodlade redaktioner och texter som blandas samman, bildningsbortfallet etc,) lett till att tidningarna "rationaliserat" bort sig själva, både medvetet och omedvetet? Eller har ni något bättre förslag på hur debatten går vidare från här?


---------------------------------------------------------------------------

Eftersnack:

Jag kan inte låta bli att fundera på varför kulturen upplevs vara mer politisk och identitetsinriktad just nu? Säger det något om vår samtid, tänker jag? Är det ett uttryck för någonting om det förhåller sig på det sättet? Jag tror det kan vara så. Politik är glödhett just nu. Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och finanskriserna avlöpt varandra verkar fler vilja tala om sin situation (identitet) och hur man vill att samhället ska se ut (politik)? Kanske är det samtiden vi ser gestaltas i konsten, om inte, i hur vi betraktar den? Via konsten kan kritikern få utlopp för det hon behöver hantera och förstå just nu? Kanske bedöms konst utifrån det som Nicholas Ringskog Ferrada-Noli talar om, identitet och politik, eftersom det är så vi hanterar och sorterar vår samtid i detta nu, frågeställningar som förändras med tiden? Jag vet inte om det är så eftersom jag inte har undersökt saken, men det är rimligt att tro, om man ser till historien, att det kan vara ett samtida samhällskritiskt behov av kamp (ett existentiellt?) som utgör dualismen här: jag (identiteten) å ena sidan och vi (politiken) å andra sidan, en existentiell kamp som utkristalliserar sig i samtalen om kulturen och dess kritiker (likt en nyliberal vind som gör sig påmind, en kamp i kampen, som utmanar rådande värderingar)?

L'art pour l'art som står att läsa i rubriken betyder ”konst för konstens egen skull” och är myntat av den franske författaren, kritiker och journalisten Théophile Gautier i mitten av 1800-talet, ett begrepp jag ställer mig bakom. Undantar människor som försöker utnyttja konsten till annat (mörka syften), och sådana finns.

Tillägg: Det finns fler inlägg i debatten som tillkommit efter mitt blogginlägg. Några av dem finner ni här. Läs gärna dem.
  

Kommentarer

  1. Beskrivningen av identitetspolitiken är förträfflig.
    Neoliberalismen fördärvar oss. Hur långt kan egoismen gå? Hur stoppar vi den?

    Anna

    SvaraRadera
  2. Tack. Tror jag.

    Vad menar du egentligen med egoismen, vidare, att stoppa den?
    Jag är inte någon vän av nyliberalismen (eller neoliberalismen, som är den engelska benämningen) och visst bekymras jag när "jag" alltid ska ses som viktigare än "vi" eftersom jag tror på solidaritet (att det är solidaritet som fått mänskligheten att överleva , och att det gäller även fortsättningsvis), för att uttrycka mig kortfattat. Men trots det är inte individen oviktig. En individs upplevelser är oerhört viktiga ingredienser i det goda samhällsbygget och i kritiken, det vill säga att vi behöver även de rasifierades berättelser, feministers dito och transpersoners ord för att förstå tillvaron och för att kunna utvecklas - tillsammans - på ett bra och konstruktivt sätt, att alla delarna är viktiga (inte bara de vita cispersonernas), att vi måste internalisera dem (en förutsättning för skapa jämlikhet). Ibland vill dock illasinnade kritiker hävda att identitetspolitiken är "egoistisk" och att man därför vill "stoppa" de som tillhör den, det är därför jag frågar dig om vad du menar? Är det "jag-samhället" (nyliberalismen) som är "egoismen" i ditt exempel (om det är själva nyliberalismen du vill mota i grind) eller är det identitetspolitikerna du kritiserar? Om det är nyliberalismen du är trött på, ja då är vi inne på samma spår, men inte annars?! Vill vara tydlig med det.

    Utveckla dig gärna så vi kan fortsätta den här diskussionen. Det kan bli trevligt. :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Grattis på alla hjärtans dag!