Inlägg

Visar inlägg från 2015

Självbiografi i fem kapitel

Kapitel 1
Jag går ner längs gatan.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag faller ner i hålet.
Jag är vilsen… Jag är hopplös.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet att ta sig upp.

Kapitel 2 Jag går ner längs samma gata.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas att jag inte ser det.
Jag faller ner i hålet, igen.
Jag kan inte fatta att jag är tillbaka i samma hål.
Men det är inte mitt fel.
Det tar fortfarande lång tid att ta sig upp.

Kapitel 3 Jag går på samma gata.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser det.
Jag faller återigen ner… Det är en vana.
Mina ögon är öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag är uppe på ett ögonblick.

Kapitel 4 Jag går längs samma gata.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag går runt det.

Kapitel 5 Jag går ner en annan gata.

Skriven av Portia Nelson

Utan egen förskyllan

Någon eller något jag älskar rusar förbi mig tillvaron lyser Ingenting gör mig lyckligare än denna sekund av ren och oförfalskad glädje Denna impuls av samtidig hetta och svalka är ljuvligt obegriplig det är ett ögonblick av fullständig frihet – och utan egen förskyllan vilar kropp och själ i självklar salighet.
Siv Arb. Ur Dikter i mörker och ljus (1975).

Mellanrummen

Vi behöver inte fylla mellanrummen. De behövs också.

Katastrofer glöms fort

Om hösten eller om våren – Vad gör det? Havet andas lika tungt Havet är lika blankt efteråt Katastroferna glöms lika fort efteråt och hädanefter.
Om hösten, en dikt av Gunnar Ekelöf

Olof Palme och jag, en minneskrönika

Igår var det 29 år sedan Olof Palme mördades. Jag minns exakt vad jag gjorde när jag möttes av beskedet. Jag var uppe tidigt morgonen den 1 mars 1986. Det var lördag och första dagen på sportlovet. Min dåvarande pojkvän Mårten fyllde år och eftersom han skulle resa bort hade vi bestämt träff för att byta presenter. Jag skulle också fylla 14 år fast några dagar senare. Nästan direkt efter jag klivit upp satte jag igång teven i vardagsrummet. Ingen annan var uppe. Hade tänkt äta frukost framför teven när ingen såg. Men jag hann aldrig bre några mackor förrän jag nåddes av beskedet att Olof Palme var död, mördad under natten. Jag sprang in till mamma för att återge vad jag nyss hört, men hon trodde mig inte. Inte först. Tillslut förstod hon att jag menade allvar och klev upp, förvirrad av uppgiften. Det blev förstämd stämning och en underlig dag. Jag skyndade mig iväg utan frukost i magen, till Mårten för att överlämna paketet. Därefter gick jag raka spåret hem för att fortsätta ta del a…

Östersund, som en Expressenjournalist ser det

Det är bara sorgligt att läsa Björn Barrs krönika i Expressen med anledning av Melodifestivalen i Östersund. Sorgligt för att texten bekräftar fördomar som finns ute i landet om Stockholmare, något jag helst inte vill befatta mig med. Jag tycker det är löjligt när människor fort det passar dem drar fram kortet som säger att Stockholmare ser ner på övriga landet och tvärtom när det egentligen råder förvirring och kunskapsbrist platserna emellan. Eftersom en stor del av Stockholmarna härstammar från ”övriga landet” och gärna återvänder till sin hembygd som turist eller riktig hemvändare har jag svårt att tro att dessa människor föraktar sina rötter (det om något är lillebrorkomplex, ett komplex Barr nämner i sin krönika) och eftersom övriga landet gärna besöker Stockholm för att nyttja huvudstadens betydligt större kommersiella och kulturella utbud är det uppenbart att vi uppskattar snarare än tycker illa om varandra? Jag vill tro att vi värdesätter både stad och land, men ibland händer…

L'art pour l'art? Om kulturkritiken

Det pågår en diskussion om kritiken just nu. Det undras om det är för mycket identitet och politik inom kulturen och som en direkt konsekvens av det, också moralism? Jag har inget tvärsäkert svar på den frågan, men personligen tycker jag kulturen ska vara allt och ingenting. Kultur ska vara politisk, ifrågasättande, livsbejakande, universal, individuell, meningslös, min och din - om den vill det och om det är så vi uppfattar den. I annat fall är det ovidkommande. Huvudsaken är inte att kulturen är något speciellt, att den utgör eller stöter på motstånd, utan finns där likt en avkomma, ett tidsdokument, en reflektion över något estetiskt, moraliskt, politiskt/icke politiskt eller vad det nu kan vara. Konsten säger oss någonting. VAD utgör ingen värdering. Budskapet, om det finns något, är således sekundärt, helt enkelt för att konsten ligger i betraktarens öga.

Mer vidkommande och avgörande för våra samtal om kultur är kanske hellre kritikern? Är kritikern ett estetiskt orakel eller sjä…