Hej Bea, Selimovic, Khemiri och alla andra!

Har just läst klart Jasenko Selimovics svar till Jonas Hassen Khemiri i dagens DN (27/3) – Jonas min vän - och blir lika fascinerad av Selimovics retorik som av Khemiris berättarkonst i föremålet för Selimovics text - Bästa Beatrice Ask - i DN (13/3). Poängerna duggar tätt i respektive text och det är lätt att förblindas av deras konstnärliga talanger i skrivarkonstens "ädla" metodik, men vad är det egentligen de säger och pratar om?

Världen är inte särskilt enkel, det kan vi vara överens om när inte ens experter förmår förutspå framtiden och säga vad som är det absolut bästa för oss trots kunskapsöverläge och avundsvärd skolning. Lika sant är att varken Khemiri eller Selimovic är bärare av den absoluta sanningen när vi jämför deras texter med varandra. Inte ens när det kommer till invandrarfrågor som de har erfarenhet av (olika erfarenhet av. Själv har jag ingen), äger någon av dem tolkningsföreträdet. För det här är politik. Deras texter är inget annat än politisk retorik på hög nivå. Dock måste vi utgå från vad brevväxlingen i media handlar om från första början, om vi ska landa rätt i diskussionen, annars hamnar vi lätt i någon kringdiskussion som inte är relevant för sakfrågan. Vi måste därför återgå till vad som utlöste debatten, till varför Khemiri skrev det där öppna brevet till justitieminister Beatrice Ask för en dryg vecka sedan. Svaret är Reva.

Reva, som står för ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”, är ett projekt som polisen tillsammans med Migrationsverket och Kriminalvården påbörjade redan 2009. Syftet med Reva är att hitta personer som vistas illegalt i Sverige och utvisa dem. Reva handlar om så kallade ”inre utlänningskontroller” av ”papperslösa människor” dvs. människor utan identitetshandlingar, om kontroller som genomförs inne i landet och inte vid gränsen, såsom vid färjeterminaler och flygplatser som annars är fallet. Kritiken mot Reva är själva tillvägagångssättet: hur identitetskontrollerna genomförs och var kontrollerna sker. Under en period genomförde polisen ett stort antal identitetskontroller i Stockholms tunnelbana där man stoppade människor med utländskt utseende och begärde att få se deras identitetshandlingar. Polisen har anklagats för att använda sig av rasprofilering i samband med dessa sökningar. Kritiken handlar om att polisen kontrollerar personer enbart efter utseende, vilket är olagligt om så sker. Sökningarna i tunnelbanan avblåstes efter den kritikstorm som följde.

När Khemiri får kännedom om Reva blir han förfärad. Han vänder sig till ansvarig för polisen, det vill säga till justitieminister Beatrice Ask. I brevet till henne upprörs han över uppdelningen av människor efter utseende. Han menar att ”vi och dom-samhället” redan utgör ett problem i Sverige och växer med projekt likt Reva. För Khemiri är rasismen ständigt närvarande och han ser rasism i polisens förfarande i samband med Reva och oroar sig nu över rasism som ett normalt tillstånd (ett strukturellt problem) som många inte tycks reflektera över (de förstår inte vad de håller på med/ser inte problemet). Konsekvenserna menar han är illavarslande (förföljelse). Otryggheten påtaglig (rädslor och utanförskap). Khemiris lösning på problemet är kollektivt ansvar. Han säger:

”Reva är en logisk förlängning av det konstanta lågintensiva förtrycket, Reva lever vidare i vår oförmåga att omformulera vår stelnade nationella självbild och i kväll i en krogkö nära dig sprider icke-vita personer systematiskt ut sig för att inte bli stoppade av dörrvakten och i morgon i din bostadskö använder de med utländska namn sina partners efternamn för att inte bli bortrensade och nyss i en arbets­ansökan skrev en helt vanlig svensk ”FÖDD OCH UPPVUXEN I SVERIGE” med versaler bara för att hon vet vad som händer annars. Alla vet vad som händer annars. Men ingen gör något. I stället fokuserar vi på att lokalisera människor som har flytt hit på jakt efter den trygghet som vi är så stolta över att kunna erbjuda (vissa av) våra medborgare. Och jag skriver ”vi”, för vi är en del av denna helhet, denna samhällskropp, detta vi.”

Jasenko Selimovics läser detta och träder i dagens DN in i justitieministerns ställe och ikläder sig det skinn som tillhör Beatrice Ask. ”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det” sa Khemiri till Ask. Selimovic är, till skillnad mot Ask, invandrare precis som Khemiri. Men Khemiri och Selimovic har mer gemensamt än så, de är vänner privat och kulturarbetare båda två, men en sak skiljer dem åt: de har erfarenheter som pekar åt helt olika håll, vilket Selimovic vill redogöra för, vänner emellan. Enligt Selimovic är enskilda individer samhällsproblemet och inte strukturer (en övergripande ordning som ställer till problem) som Khemiri hävdar. Selimovic skriver:

 ”när jag lämnade dig (Khemiris kropp, min anm.), började jag misstänka att du, Sveland, och många andra väljer att tolka världen så att den bekräftar er världsbild. För sanningen är att när polisen var brutal mot dig, som du beskriver i artikeln, kan det ha haft många orsaker. Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter. Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för, han kanske var en allmänt jobbig typ som klipper till allt och alla. Eller så var han rasist. Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du väljer att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland väljer att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men vi vet inte. Vi väljer och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.”

Så vad förtäljer denna historia? Jo, att vi hamnat mitt i en vanlig politisk höger- och vänsterdiskussion. Vad de två herrarna egentligen säger är: vilket samhälle är bäst/minst rasistiskt/ens rasistiskt? Det individuella eller det kollektiva? Sant är att Selimovic är högerpolitiker. Han är Folkpartiets statssekreterare medan Khemiri har sitt hjärta till vänster, vilket är oerhört lätt att utläsa i pjäser och andra texter Khemiri författar. Så den här debatten handlar egentligen om två personer med olika politisk ideologi, något som påverkar hur de upplever samhället och ser på olika problem i samhället. Dessa två herrar har alltså olika visioner om hur samhället ska se ut och vad samhället mår bäst utav, ideologiska tankar de avser föra över på oss. Reva är alltså en bisak i sammanhanget.

Det som återstår för oss att göra är att ta reda på hur vårt idealsamhälle ser ut, hur vi vill att det ska vara och hur vägen dit ska se ut och rösta därefter. Vad utgör ett bra, tryggt och funktionellt samhälle ur vårt perspektiv? Tror vi på individuella eller kollektiva lösningar på problem av det här slaget? Är rasism ett individuellt problem eller är det ett kollektivt problem? Är det individen själv som ska skärpa till sig och sluta vara rasistisk, sluta vara offer? Eller tycker vi att kollektivet (samhället) ska göra gemensam sak mot rasism, hat och diskriminering? Välj själva:

Högern ser (nästan alltid) individen som både problem och lösning. Vänstern ser (nästan alltid) kollektivet som problem och lösning. Däri ligger polemiken. Det är utifrån dessa grundtankar texter skrivs och tankar tänks, lika ofta omedvetet som medvetet för att påverka. Oss! Det gäller således att vara källkritisk och se politiken bakom orden vi läser.

Det är utifrån ideologier vi bygger samhällen, inte efter enskilda expertråd eller dagsländor, enskilda artiklar eller händelser. Det är olika idealsamhällen vi röstar på i politiska val och därför gäller det att ta reda på hur vårt idealsamhälle ser ut, vad vi faktiskt vill, tror på och tycker är det bästa samhället att leva och bo i - inte vad retoriken vill försöka lura oss till. Det är först när vi kan se vårt idealsamhälle framför oss vi kan rösta rätt och demokratin fungerar som den är tänkt att fungera. 

Vad jag vill säga med detta är att även häftigt formulerade texter kan vilja påverka oss politiskt. Alla typer av textförfattare kan vilja få oss att se och inte se det vi borde se. Så bär dina källkritiska glasögon varje dag. 

Beatrice Ask svar till Jonas Hassen Khemiri finner du här.

Kommentarer

  1. Selimovics svar var inget annat än ett liberalt försvarstal och så tydligt han deklarerade individens ansvar för samhällsbilden; DU gör dig till ett offer (några offer finns inte, du bara gnäller och är löjlig). Rasism är något enskilda individer ägnar sig åt. Rasism är därför individens ansvar. Jag undrar vilken människa som orkar och ska behöva bära hela samhällsapparaten på sin lilla rygg? Ingenstans pratade han om vilka signaler Reva sänder (eller konsekvenserna Billströms agerande får för kollektivet när rasprofilering behandlas som det vore irrelevant). Selimovics buskap är enkelt. Sköt dig själv och skit i andra (för samhället skiter i dig, för att vi liberaler har bestämt så).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då kanske du stämmer in i Rakel Chukris kritik mot Selimovic som alldeles nyss publicerades i Sydsvenskan webbtidning, där hon talar om en "vulgär tolkning av liberalismen"? Se länk:

      http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/rakel-chukri/varldsfranvand-statssekreterare/

      Radera
  2. Men snälla, alldeles bortsett från innehållet: stilistiskt är Selimovics text en outhärdlig pekoral som tydligen inte har redigerats överhuvudtaget! Khemiris är däremot stilitiskt välskriven (om än inte den litterära genialitet som texten omtalats som). Selimovic är ingen ordkonstnär utan en klåpare som valhänt försöker imitera vad han tror är en poetisk stil.

    (Innehållet är förstås viktigare, och där håller jag med Lars ovan, men jag var tvungen att reagera när du talar om Selimovic som en ordkonstnär :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, fast samtidigt lyckas han klä in den (extrema?) liberala idén i något sorts romantiskt skimmer som gör att flertalet missar vad han faktiskt säger (att det är du och bara du som är problemet - och enda möjligheten) och bara det tänker jag mig är ett stycke konst?

      Den ”tacksamhet” han uttrycker och ”generositeten” han lyfter fram verkar överskugga allt det övriga han säger, dessa ord tar liksom över och udden ur det andra, som inte är småpotatis utan borde få den mest rutinerade läsaren att ifrågasätta slutledningen i resonemanget: om svenskarna är rasister är invandrarna problemet. Alltså, hävdar du strukturell rasism gör du dig själv till ett problem. Då har du antingen grävt din egen grav eller satt dig i offerroll (du är problemet).
      Sättet han säger det på verkar skrämmande effektivt – just för att det skrämmer, eller? Mest effektivt verkar dock påståendet om att ”krav på rättigheter är farligt” vara? Han pratar om ”tävling i vem som är mest missgynnad, betonade av kollektiva rättigheter. (…) Det var allt som krävdes för att ett mångkulturellt land skulle spricka. Idag, i Sarajevo, försöker de överrösta varandra. Sorgligt.”
      Alltså, det var kravet på rättigheter (från självömkande grupper) som fick Sarajevo på fall (han säger: kollektiva handlingar är inte lösningen utan själva problemet). Tig så blir det inga problem, är budskapet och ingen mer vill/törs klaga och berätta om orättvisor eller övergrepp de upplever och utsätts för?
      Plötsligt tänker jag på den gamla dängan: kåt, glad och tacksam, att det är det vi (i det här fallet invandrarna) förväntas vara. Citerar Selimovic: ”Du säger: jag har inte fått min beskärda del av detta samhälle. Jag säger: jag har inte gett tillbaka tillräckligt till detta samhälle.”
      Jag vet inte om det är vad gemene man kallar ordkonst, men att göra konster med hjälp av ord är väl ändå vad det handlar om? ;)

      Radera
  3. Måste bara länka till blogginlägget "Kära Dagens Nyheter" (en parodi på retoriken vi talar om) av Martin Aagård, Aftonbladet:

    http://bloggar.aftonbladet.se/kulturbloggen/2013/03/kara-dagens-nyheter/

    SvaraRadera
  4. Rakel Chukris beskriver problemet på ett föredömligt sätt och jag håller med dig om att Selimovic trollar med orden på ett sätt som lockar anhängare snarare än skämmer bort dem trots hårdkokt innebörd som borde få varenda människa i det här landet att vilja fly sin väg (på grund av isande kyla). Att så inte sker (observera att texten hyllas på sina håll, även missförstås) måste ses som ett stilistiskt trick och det är ett konststycke i sig (det säger jag med bestämdhet till skillnad mot vad ”Anonym” vill tillåta sig gå med på), för hur ska man annars förklara Selimovics textframgång.

    Din textanalys är lysande, Lillemor. Så även eftertolkningarna i kommentarsfältet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det var vänligt sagt av dig! Det är precis det du påpekar jag menar är ordkonst: att i texten lägga in ett antal värdeord (vilka åtrås) som överskuggar allt annat och stillar hungern hos läsarna (att vara en tacksam invandrare, är vad folk vill höra. Resten skiter vi i?) är imponerande. Det som imponerar är inte själva stilen (att han försöker med samma sak som Khemiri och lyckas sämre) utan att han i och med texten får så pass många anhängare som han får och att texten ”misstolkas” till den grad att själva ideologin missas av läsarna, och det en rätt ”extrem” världsuppfattning (i jämförelse med många andra liberaler) till trots, en världsuppfattning som går att utläsa i texten (mellan ord som generös och tacksam) och som får lov att missas av politiskt oinsatta (vad som är vad), men inte borde missas av övriga? Har svårt att tro att ”vanliga” liberala (och andra) skulle ställa sig bakom den här texten annars, om inte orden använts på ett lyckosamt (högst medvetet) sätt?

      Radera
  5. Selimovic verkar mena, implicit, att strukturella förhållningssätt gentemot förtryck präglas av en statisk determinism. Så även om den enskilda polismannen är problemet kan vi inte lägga skulden på honom trots att han utövar förtryck, därför blir det också omöjligt att göra något åt rasism?

    SvaraRadera
  6. Jag har hjärtat långt åt vänster och jag tyckte Khemiris text var lysande. Semilovic text var sämre skriven, men andades faktiskt mycket mer hopp. Visst ser jag politiken i bådas texter och jag är medveten om att båda herrarna har en mycket privilegierad position. Det som skrämde mig var snarare vänsterns hårda angrepp på Semilovic. Att som Åsa Linderborg ifrågasätta DN:s publicerande av texten är otäckt. Varför ska en annan åsikt tystas?. Rakel Chukri påstår att Semilovic inte vill hålla två tankar i huvudet samtidigt, men tyvärr lyckas han bättre med det än Khemiri och de två texterna tillsammans är verkligen två tankar samtidigt.

    Jag tycker ovanstående textanalys var förvånansvärt sansad, men sen ser jag i kommentarerna samma tendenser till ensidig läsning. Ja - Semilovic laddar med värdeord, men Khemiri är överlägsen i känslomässig manipulering. Han är definitivt bättre på att slå an känslosträngar. Han lyckas till och med komma undan med att se rasister i varje etnisk svensk blick. Det skulle jag vilja säga är en extrem uppfattning, men det struntar vi i för han skriver så galet bra.

    Och nej, jag tror inte folk vill höra att invandrare är tacksamma (från mitt vänster lärde jag mig nu ett nytt ord - husblatte. Det får man visst uttala?). Den vanliga vita, etniska svensken vill slippa bli stämplad som rasist. Alla blickar rymmer inte rasism. Och ja, det vågar jag påstå trots att jag är smärtsamt medveten om den strukturella rasismens existens. Jag är inte en hatisk person, så det är klart idag att jag undrar om det finns en plats för mig hos vänstern. Jag kan ta till mig bra saker ur Khemiris text, men även ur Selimovic - innebär det att jag nu är rasist och har en extrem världsuppfattning? Enligt det jag läser i mitt eget läger - ja.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag instämmer i mycket av det du säger. Jag ser också bra och dåliga saker i såväl Semilovics som Khemiris text, men eftersom det mest (bara?) är vänsterfolk som skrivit kommentarerna här, vilka jag försökt besvara och tolka mer på djupet, har jag bara analyserat Semilovics text mer detaljerat – än så länge. Hade gärna utvecklat mig mer här och nu, men skärtorsdagens alla bestyr kallar! Ber att få återkomma!

      Och skickar med en färsk länk i vilken Semilovic besvarar kritiken han mött (som jag har ett par synpunkter på, men får ta upp en annan gång): http://www.dn.se/nyheter/sverige/farligt-att-saga-att-hela-samhallet-ar-rasistiskt





      Radera
  7. Lovade att kritiskt granska Khemiris text. Gör det lite snabbt genom att jämföra texterna med varandra:

    Fördelen med Selimovics text, som samtidigt visar bristerna i Khemiris text, är att Selimovic fäster uppmärksamheten på att ingen av oss äger tolkningsföreträde i den här frågan utan att vi hela tiden måste se till individuella skillnader och förutsättningar i upplevelser av problem. Så även gällande rasism. Alla är inte rasister, precis som Selimovic säger, och all rasism är inte strukturell. Trodde vi det skulle vi begränsa oss i bekämpningen av densamma. Det vore synd.
    Vad som är rasism, är inte lika för alla. Det kan bero på perspektiv och skillnader i upplevelser. Även erfarenheter spelar in. Såklart. Jag tror inte att svenskar är mindre rasistiska (läs snällare) än andra utan tror, efter samtal med bekanta med invandrarbakgrund, att det som är rasism för den ena inte nödvändigtvis är det för den andra. Ofta är det fråga om rasism, men inte alltid (utan kan bero på andra saker och handla om helt andra problem, problem som vi då missar), vilken man annars kan tro när man läser Khemiris text.
    Selimovic tvingar både rasisten och invandraren/nysvensken till eget ansvar. På gott och ont. Det goda är att rasisten inte kan smita undan eget ansvar och skylla sina ord och handlingar på andra omständigheter än egna val. Invandraren/nysvensken i sin tur, tvingas rannsaka sin egen inställning till andra grupper (är svenskar en homogen grupp och bör behandlas som en sådan? Och hur ser det ut gällande andra etniska grupper, vilka i sin tur riskerar att utöva rasism mellan varandra?) och också begrunda eventuella individuella tolkningar av problem - vilket såklart alla förväntas göra, inte bara invandrargrupper och rasister, då frågan tillhör den antirasistiska debatten i stort, en debatt som berör precis alla.
    Den antirasistiska debatten inrymmer pluralism och tolerans, det visar Selimovics text. Khemiris text handlar om strukturell rasism, enkom, vilket går att kritisera Khemiri för eftersom det blir för snävt resonerat (ger inte hela bilden). Det är viktigt att påpeka.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv