Balladen om Marie Krøyer



Filmrecension
Genre: Drama
Regi: Bille August
Skådespelare: Birgitte Hjort Sørensen,
Sverrir Gudnason, Sören Saetter-Lassen, Vera Torpp
Premiärdatum: 12 oktober, 2012.




Balladen om Marie Krøyer handlar om hustrun till den framstående danske konstnären P.S. Krøyer vars högst privilegierade liv i det vackra Skagen präglas av allt annat än kärlek och harmoni. Förutom att äktenskapet utstår prövningar med anledning av tidsepokens kvinnosyn - som maka i början av 1900-talet var du mannens egendom, något Maries personlighet inte var ämnad för - led familjen hemska kval av P.S. Krøyers bipolära sjukdom (manodepressivitet) som inte bara skapade olust hos familjemedlemmarna utan också försatte fru och dotter i direkt fara. Problemen i förhållandet fördjupas ytterligare när Marie inleder ett förhållande med den svenske kompositören Hugo AlfvénI filmen skildras endast tre år av Marie Krøyers liv, den mest händelserika tiden i paret Krøyers äktenskap och en tid som inbegriper P.S. död år 1909. Søren, som P.S. kallas av sin hustru, är vid den här tiden mycket framgångsrik. Det erkännande han upplever just där och då är få levande konstnärer förunnat. Paret är rikskända och eftersom den sagolikt vackra Marie, i filmen spelad av en fullständigt lysande Birgitte Hjort Sørensen, ofta står modell i makens verk, präglas dess tillvaro av en offentlighet som skaver i Marie. Hon gillar inte att vara känd - bara vara den store konstnärens vackra hustru - en uppmärksamhet som till råga på allt bara innefattar avundsjuka och extra påpassning. Hon både vill vara och är så mycket mer än bara ett objekt. 

Livet som konstnärshustru till P.S. Krøyer ter sig ganska likt det många andra hustrur till konstnärsjälar vittnat om: konsten framför allt. Men den självgodhet som Maries man uppvisar är något utöver det vanliga. Han sätter inte bara sitt eget konstnärskap framför hennes, han utplånar det, fullständigt och bryskt. Tack vare sin sjukdom är han också den mest avskyvärda fadern som kränker sitt barn och inte kan visa känslor för det. Att Marie söker lyckan hos Hugo Alfvén, gestaltad av Sverrir Gudnason (som i den här filmen är för torr och ung för min smak) är förståeligt men innebär ännu ett destruktivt förhållande tillsammans med en självupptagen man, en tung insikt som får konsekvenser hon aldrig kunnat föreställa sig (spoilervarning). Av svartsjuka och i vanmakt leder relationen till att hon förlorar vårdnaden om sitt och Sørens gemensamma barn, ett otäckt scenario som får vilken förälder som helst att gråta av sorg och ilska.
Bille August, som regisserat filmen och efter 25 års frånvaro återkommit till sitt hemland Danmark för att filma, är djärv i de närgångna scenerna mellan makarna Krøyer vars dynamik sinsemellan är filmens stora behållning. Tillsammans lyckas skådespelarna Birgitte Hjort Sörensen och Sören Saetter-Lassen skildra det där ”vidunderliga” (ett låneord från Ibsen) som paret letar efter och är återkommande i filmen. Som publik kan vi urskilja det speciella mellan dem. Även när paret själv inte kan det. Vi förstår att det vidunderliga innebär den fullkomliga förståelsen för varandras innersta väsen. Behov och situation exluderat. Just detta har Billie August fångat på ett utomordentligt sätt, mitt i all missär. Det är nerven i filmen, det som håller ihop storyn och ger filmen det där lilla extra.

Filmen som både inleds och avslutas med en begravning i ensidig regngrå ton står för ett teatralt missmod som präglar Maries liv, såväl i relationer som skeenden, och är precis lika färglöst motigt som en sådan här tragisk men estetiskt tilltalande film ska vara. Se den.

Kommentarer

  1. Jag gillar också filmen som inte fått toppbetyg av alla. Jag håller med dig om att den största behållningen är relationen mellan Sören och Marie. Sen gillar jag den här typen av filmer också. Och ja, de skulle ha valt en äldre Hugo än Sverrir Gudnason, det håller jag med dig om. Han och Birgitte Hjort Sørensen matchade inte varandra. Filmen får 4 av 5 av mig. För vilken tidning recenserar du filmer? Vilket betyg gav du den? En trea?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en trea får den av mig.

      Jag är inte verksam som filmrecensent utan skriver (på bloggen) om det som faller mig in (har dock utb. i kulturjournalistik). Dock skriver jag en hel del annat som publiceras i flertalet tidningar (inte samtidigt). Fast då i andras namn (spökskriver, mest debattartiklar men även annat). Bara undantagsvis skriver jag under eget namn.

      Tack för att du läser och kommenterar! Det uppskattas!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Grattis på alla hjärtans dag!