Matad med kostnadseffektiv häst




Denna morgon gjorde jag precis som alla andra morgnar, jag slog på datorn, bryggde kaffe och bläddrade igenom den lokala morgontidningen alltmedan datorn startade upp. Men låt er inte luras. Dagen börjar inte där. Som småbarnsförälder försätts jag i vaket tillstånd långt tidigare. Hos oss börjar det med en babblande unge i mammas och pappas säng, fortsätter med uppmuntring om självpåklädning och övergår till påfyllning av gröt i magsäcken på gladlynt femåring som färdig för nya äventyr skjutsas till förskolan av pappan. När det blir knäpptyst i huset kliver jag in i datorns värld, vilken domineras av Webben och Word. Väl i cyberspace möts jag av upprörda hordar av twittrare som snabbare än Blixt Gordon självt dammsugit igenom samtliga av morgontidningarna på nyheter att vara missnöjda över eller så ligger jag själv i twitterbräschen och är bland de första som förfasas över något medierna avslöjat under den gångna natten. Varje morgon är det lika spännande att se vilka nyheter som slår den mjuka, gulliga och söta världsbilden i spillror.

För ett par dagar sedan var jag sent ute. När jag loggade in på twitter stod följande att läsa på varje rad i flödet: HÄSTKÖTT. HÄSTKÖTT. HÄSTKÖTT.

Allt började med att Findus drog tillbaka sina enportionsförpackningar av lasagne. Anledningen var misstanke om hästkött i stället för nötkött i maten. Tester bekräftar senare det som befarades, att det fanns hästkött i lasagnen. Underleverantörerna Comigels och Spangheros pekas ut som skyldiga och fler dras med i fallet. Det visar sig att Axfood, Ica och Coop är med i samma leverantörsled och säljer samma sorts lasagne som Findus och precis som Findus får stå i rampljuset och skämmas.

Att veta att det är hästkött vi riskerar att få i oss när det är nöt vi tror vi äter, är nyheten med stort N. Alla upprörs. Med all rätt! ”Djur som djur” tycker kanske vissa men problemet är inte vilka djur det handlar om, utan ovetskapen om innehållet - det tvivelaktiga innehållet. Vi vet inte vad vi stoppar i oss.  Det är en hemsk sanning att ta till sig. Självklart ska det vara upp till var och en av oss att ta ställning till vad det är vi äter, vilka djur vi vill och inte vill äta. Om vi överhuvudtaget vill äta djur. Detsamma gäller allt icke önskvärt som stoppas i maten utan vår kännedom. Det är skrämmande att inte själv få besluta om den egna maten utan luras av penningkåta leverantörer och distributörer att köpa grisen i säcken. Att det blivit så här beror på att vi jagar vinster. Profit är allt.  Kedja efter kedja bildas för att genast slås ihop och bli ännu större och för att sänka omkostnaderna ytterligare några snäpp. Att fixa så stora vinstmarginaler som möjligt, har blivit livsuppgiften - och människans värsta fiende. Ju större kedjorna blir desto mindre kontroll har vi som konsumenter. Vi har så lite kontroll att vi inte kan ta reda på innehåll, ursprungsland och bäst-före-datum längre. Inte ens om vi försöker. Kontrollen ligger utom vår kontroll. Vi har blivit marionetter i ett vinstspel där vi aldrig kan vinna utan är förpassade till rollen som ekonomismens förlorare.

Det är inte lite jag längtar tillbaka till gårdsbutiker och närproducerad mat när nyheter av det här slaget når mig. Att se bonden i ögonen när affären görs upp, är den bästa av alla affärstransaktioner. Jag vill veta vad jag äter och jag vill veta om det är schyssta förhållanden som ligger bakom maten som produceras och saker jag köper. Sanningen närmast är nog det omvända. I jakt på kostnadseffektivitet struntas det i både tillsyn och kontroll – för att det är enklast så. Det man inte vet något om lider man sällan av, verkar vara oljan i maskineriet.  För inte så länge sedan var det oxfilén som var föremål för matbedrägeriet. Då var det fläskfilén som färgats mörkare och sålts som högklassig oxfilé i våra butiker. Före det märktes gammal köttfärs om och fick längre hållbarhetstid än vad reglerna säger. I barnmaten har det uppmäts högre halter gift än vad rekommendationerna säger och vi konsumenter, vi står maktlösa. Inte förrän efteråt får vi veta vad vi har stoppat i oss, och än värre: vad vi stoppat i våra barn. Det är förkastligt.

Obefintlig kontroll och ett stort antal mellanhänder ligger till grund för hur dåligt det kan te sig med maten vi just ätit. Men framförallt är girigheten boven. Det är svårt att förstå hur utvecklingen kan gå från högkvalitativ närproducerad mat till en verklighet där vi inte har en aning om vad det är för mat vi importerar från länder långt härifrån? Mat transporteras över hela världen - pannkakorna som serveras skolbarnen i Brunflo kommer från Polen - och det påstås vara kostnadseffektivt. För vem? Absolut inte för miljön. Inte heller för min etik- och moralbank och inte för vår hälsa.

Det är synd att konsumentmakten, den önskvärda, inte sträcker sig längre än ett gemensamt ramaskri i sociala medier och dör lika snabbt som morgondagens nyheter presenteras. Med tanke på det arga twitterflödet kring hästköttet i Findus portionslasagne trodde jag att importerad mat skulle möta hårt motstånd efter den där morgonen, men dagen efter var det i stället Mats Svegfors uträkning gällande vad som i kvantitativa mått mätt är att betrakta som presskvalitet, som det pratades om på twitter. Det som engagerar twitter idag är Påven Benedictus XVI:s avskedsansökan. Om jag  gissar att människors kortsiktighet blir hennes slutliga fall, tror jag många håller med mig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv