En skräckfylld resa i ångestens tecken



Östersund: 2013-02-21
Teater: Håpas du trifs bra i fengelset
Av: Susanna Alakoski
Dramatisering: Peter Snickars
Regi: Pekka Sonack
Medverkande: Anna Maria Käll, Yngve Dahlberg
Riksteatern i samarbete med Regionteatern Blekinge Kronoberg




Håpas du trifs bra i fengelset har just träffat mig och grävt sönder mitt inre. Föreställningen gjorde ont och jag fick ont för att jag spände mig. Det var en smärtsam anhörigvandring genom missbruksproblematikens helvete som genomleds i Storsjöteaterns teatersalong denna kväll.

Susanna Alakoski, vars bok med samma namn ligger till grund för föreställning, slog igenom med dunder och brak år 2006 med romanen Svinalängorna, ett verk som likt efterföljaren tuggar sönder betraktaren med sin råa stil och miserabla verklighetsförankring. Det är varken nytt eller särskilt unikt att uppleva fattigsverige med social utslagning och alkoholproblematik till följd och sedan skriva om det. Men när Alakoski gör det tycks det vara utifrån ett medberoende som har bearbetats först och via fattigärr som torkats ut. Det medför att berättelsen levereras utan vare sig skygglappar eller schabloner. Hon verkar - tillskillnad mot många andra - kunna lägga bitterhet och skam åt sidan. Offerrollen slipper därmed ta plats i hennes verk. Det gör henne speciell och tilldragande.

I boken och Pekka Sonacks regi möter vi syskonen Anni och Sami, lysande gestalade i företällningen, som växer upp i ett fattigt alkoholskadat hem och vars vuxenliv tar olika riktning. För Annis del går det bra. Mot alla odds är det ett ordnat liv med man, barn och bra jobb hon har till skillnad mot Sami som det går sämre för. I Samis fall är det missbruket som beslagtar honom och leder honom in och ut från diverse behandlingshem, bort från sina barn och mot fängelset. Ganska snart förstår vi att det bara är på ytan Anni mår bra. Vi inser att hon är lika insyltad i Samis missbruk som han är. Anni är medberoende och förmår inte släppa taget om sin bror, inte ens när det behövs och skulle hjälpa honom. Det är i den frustrationen berättelsens innersta väsen ligger, det är där det griper tag och gör ont. I den känslan borde vi fått stanna längre, men blev påskyndade ur och bort ifrån, och i det ögonblicket tappade föreställningen något av den uppdämda ångest som vi och föreställningen hade behövt få leva ut. Nu lämnades i stället frustrationen kvar som en introvert och skavande knut i magen. Precis som det kan vara i verkligheten. Det kanske var meningen?

Peter Snickars dramatisering skapade äktheten verket krävde. Dramat var meningsfullt och inte fördomsfullt. I fel händer hade föreställningen kunnat assimileras till någon slags ”tycka synd om-mentalitet” än den verklighetsexposé som nu gjorde sig gällande. Det var som på riktigt. Scenografin var avskalad och skiftade mellan att vara ett kalt institutionslikt rum och barndomens våningssäng som syskonparet delade på. Det räckte gott för att skildra nu och då och skapa den klaustrofobiska känsla dialogen mellan bror och syster gav uttryck för.

Föreställningen var lika ångestladdad som den var bra, och det gissar jag att människor runt ett missbruk håller med om? För det var hos dem mina tankar hamnade när den bittra eftersmaken kom krypande, och jag funderade på vad jag just hade sett. 
 
Det var fullsatt i Östersund den här kvällen. Det blir det garanterat på fler ställen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv