Den lattjande kulturarbetaren

Har skrivit en kulturkritisk artikel som går att hitta i onsdagens Östersunds Posten. Här mer utförlig:

Är du en kulturarbetare som har roligt på jobbet är risken stor att du inte har rätt till lön. Kan du inte mäta ditt arbete i kvantitativa termer än mindre presentera storslagna sifferkombinationer inför ekonomismens väktare riskerar du dessutom att betraktas som värdelös. Möjligtvis har du rätt att ägna dig åt ditt roliga "jobb" på fritiden - som hobby – inte mer.
 
Polemik är eggande i kontrastskapandet åsikter emellan men något det gått inflation i när det kommer till kulturen. I den inhemska kulturdebatten är sprängstoffet den kreativitetsdödande bidragsfrågan. Samtliga spörsmål kring kulturen - som ytterst är kulturpolitiska - handlar om huruvida kulturarbetare är lata samhällsparasiter eller kungörare av essensen i människors existentiella och passionerade väsen. Ytterligheter tänker du? Javisst, men tänker du efter återkommer bidragsaspekten i varje kulturdebatt, för däri ligger polemiken mellan kulturvänstern och kulturhögern: Vilken kultur är berättigad? Till vilket pris? På bekostnad av vad?  Sådan är debatten. Det har den varit länge. Åsikterna står fast. Läget är status quo.

Några som slagit mynt om bidragsfrågan är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och Madeleine Sjöstedt (FP). Sjöstedt har via sin blogg meddelat att ”Ingen har rätt att leva av andras inkomster för att i sitt yrkesliv förverkliga sig själv” en yttring som riktas mot kulturarbetarna men inte mot ROT och RUT? Samtidigt, i en annan del av Sverige läser vi hur upplevelseindustrin blivit en tillväxtfaktor som genererat summor som BNP och stadskassan jublat åt. Till den räknas kulturen, som därmed visat sig vara en självförsörjande bransch och inte alls särskilt bidragsaktig.

En arla morgon läser jag i DN (20/1) den spegling av wallraffande karaktär som kulturarbetaren Nike Markelius gjort kring några högst omdiskuterade arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Andemeningen i Markelius text är en undran om varför det legitimt att lägga skattepengar på jobbcoacher men inte på kulturjobb? För det kallas Markelius parasit. Orsaken är musikkarriären hon efter operation lägger åt sidan och inkomstlös tvingas till Arbetsförmedlingen och aktiviteter hon finner meningslösa. Genast anses hon dålig på sitt jobb. Det händer bara kulturarbetare.
 
Att inte högern vill ge bidrag till kulturen må vara hänt men förtjänar kritik då argumenten som används har negativ inverkan på allmänhetens bild av kulturarbetare, en bild som stämmer dåligt med verkligheten. Högern menar att allt som inte bär sig har förlorat sitt existensberättigande (endast efterfrågan styr). Det är en inställning som konnoterar massproduktion och mainstream för vänstern, som ser kultur som bildning och fotfolkets möjlighet att slita sig ur bourgeoisiens grepp och därför vill stimulera kulturen - likt ett jämlikhetsprojekt - och menar att människor kan komma att efterfråga kultur hon ännu inte känner till. Därmed slaktar vänstern högerns teori om vad som har ett existensberättigande samtidigt som högern stryper kulturens bildande och klassutjämnande funktion genom att dra ned på kulturbidragen. Sådan är den, polemiken höger- och vänsterfalangen emellan. Det tråkiga är bara att debatten gör halt där, vid kultur som bidragsrörelse, trots att det är få som får bidrag. Att sedan ställa olika anslagsverksamheter mot varandra för bästa effekt, såsom kultur mot äldrevård, gör inte saken bättre.

När jag läser reaktionerna mot Markelius text förstår jag att kulturarbetarna hamnat i kläm och blivit missförstådda. Kulturarbetare betraktas i allmäna termer som onyttiga bidragsparasiter på grund av politisk retorik. Att kalla kultur för en bidragsrörelse och ställa olika anslagsverksamheter mot varandra, är en ful metod som genererat en enda sak – ett växande förakt mot kulturarbetare vilka misskrediteras av den vilseledande retoriken.

Man kan ha synpunkter på hur väl Markelius lyckas med sin samhällskritiska analys, som vissa menar är nedlåtande mot dem hon betraktar, men bortser vi från hennes talang som kritiker och tittar på efterföljande reaktioner, ser vi hur ansatt kulturarbetarna är. Det är olyckligt.
 
Hetsen mot kulturen har satt sina spår. Pirat Bays frammarsch med fri nedladdning som motto och inställningen att kultur inte ska kosta pengar har solkat kulturarbetarnas rykte, ärrat branschen och hämmat kreativiteten. Kulturens värde har genom ensidig retorik reducerats till noll. Det är oroande. Ansvar för den orättvisa behandlingen av kulturarbetaren har politiken men också kulturdebatten, som inte lyckas föra fram kulturens prakt utan ägnat sig åt pajkastning snarare än kvalitativ branschkritik. Vi måste förändra detta. Aktörer inom kulturfältet och politiken måste ta ansvar och förändra bilden av kulturarbetaren som en slö, onyttig bidragsparasit som bara lattjar runt i något de vill kalla jobb, och ägna sig åt faktiska omständigheter i stället för politiska spörsmål som riskerar att stjälpa en hel tillväxtbransch.
 
Kollektivt ansvar mot politisk retorik, är melodin.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv