Den enfaldiga kulturdebatten

Är du en kulturarbetare som har roligt på jobbet är risken stor att du inte har rätt till lön. Kan du inte mäta ditt arbete i kvantitativa termer än mindre presentera storslagna sifferkombinationer riskerar du dessutom att betraktas som värdelös, vilket är samma sak som samhällsonyttig. Möjligtvis har du rätt att ägna dig åt ditt roliga "jobb" på fritiden - som hobby - men inte mer.

Polemik är eggande i kontrastskapandet åsikter emellan men något det gått inflation i när det kommer till kulturen. I den inhemska kulturdebatten är sprängstoffet den kreativitetsdödande bidragsfrågan. Samtliga spörsmål kring kulturen - som ytterst är kulturpolitiska - handlar om huruvida kulturarbetare är lata samhällsparasiter eller kungörare av essensen i människors existentiella och passionerade väsen. Ytterligheter tänker du? Javisst. Men tänker du efter återkommer bidragsaspekten i varje kulturdebatt för däri ligger polemiken mellan kulturvänstern och kulturhögern: Vilken kultur är berättigad? Till vilket pris? På bekostnad av vad?  Sådan är polemiken. Det har den varit länge. Åsikterna står fast och läget är status quo.

En som slagit mynt om bidragsfrågan är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och den bloggande följeslagaren Madeleine Sjöstedt (FP) som meddelat att Ingen har rätt att leva av andras inkomster för att i sitt yrkesliv förverkliga sig själv en yttring hon riktat till kulturarbetarna. Samtidigt, i en annan del av Sverige läser vi hur upplevelseindustrin kommit att bli en tillväxtfaktor och genererar summor som BNP och stadskassan jublar åt. Till den räknas kulturen som därmed visar sig vara en självförsörjande bransch. I rapport efter rapport får vi veta att kultur och nöje är vad människor vill konsumera. Kulturen är samhällsnyttig.

En arla morgon läser jag i DN (20/1) den spegling av wallraffande karaktär som kulturarbetaren Nike Markelius gjort kring några högst omdiskuterade arbetsmarknadspolitiska åtgärder hon hårt kritiserar. Andemeningen i Markelius text är en undran om varför det legitimt att lägga skattepengar på jobbcoacher men inte på kulturjobb?

Man kan ha synpunkter på hur väl Markelius lyckas med sin samhällskritiska analys, men bortser vi från hennes förmåga som kritiker och tittar på efterföljande reaktioner, skymtar en enformig kulturdebatt fram. Markelius kallas parasit. Orsaken är karriären som trummis hon lägger åt sidan i samband med operation och att hon som inkomstlös tvingas till Arbetsförmedlingen precis som alla andra i hennes situation. Med det anses hon dålig på sitt jobb. Det händer bara kulturarbetare.

Att inte högern vill ge bidrag till kulturen må vara hänt, men anledningen till det förtjänar kritik eftersom argumenten man använder har negativ inverkan på allmänhetens betraktelse av kulturarbetarna, en bild som inte stämmer överens med verkligheten. Högern hävdar att allt som inte bär sig har förlorat sitt existensberättigande. Endast efterfrågan gäller. Den inställningen konnoterar massproduktion och mainstream ur ett vänsterperspektiv. Vänstern menar att kultur är bildning och fotfolkets frigörelse från överklassens grepp. Vänstern vill således stimulera kulturen. Högern vill begränsa den. Högerns metod att strypa kulturens bildande funktion är att reducera kulturen till en bidragsrörelse. Och sedan ställa olika bidragstagare mot varandra. Kultur mot äldrevård osv. Denna metod har genererat en sak – ett växande förakt mot kulturarbetare.

Hetsen mot kulturen har satt sina spår. Pirat Bays frammarsch med fri nedladdning som motto och inställningen att kultur inte ska kosta pengar, har solkat kulturarbetarnas rykte och hämmat kreativiteten. Kulturens värde i kronor och status är snart reducerat till noll och ingenting. Ansvar för den orättvisa behandlingen bär politiken men också kulturdebatten, som inte gör ett bra jobb.

Kulturdebattens alla aktörer måste byta fokus och ändra den oförtjänt negativa bilden av kulturarbetaren som en slö och onyttig bidragsparasit som bara lattjar på jobbet, och ägna sig åt faktiska omständigheter i stället för politiska spörsmål som nu riskerar att stjälpa en hel tillväxtbransch. Gör man inget åt saken sjunker kvaliteten och vi får nöja oss med billiga kopior när konstnärskapet inte lönar sig.

Kollektivt ansvar är motmedlet och enda vägen ut.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Grattis på alla hjärtans dag!