Soppåsen, en novell eller två

- Skynda dig, ropar Kenny!
Maria låtsas inte höra. Dagen började vara usel redan när hon öppnade ögonlocken och insåg att alla hade försovit sig. Att riva upp Matte och Sanna ur sina sängar är verkligen plågsamt. Speciellt Matte, som är svårväckt redan som det är och behöver en halvtimme på sig för att kunna vakna till. Sanna är precis tvärtemot. Fortast av alla klär hon på sig. Även denna morgon. Hennes minussida är i stället frukosten. Eller, att äta överhuvudtaget. Det tar jättelång tid. Något som Maria sällan har tålamod till. Hon har inte tålamod till någonting längre. Speciellt illa är det under stress, som den här morgonen är ett typexempel på.

Sanna är ett barn full av liv. Hon är 4,5 år och ser världens som hennes. I denna värld finns inga bekymmer, bara möjligheter och absolut inga begränsningar. Det avundas Maria. Speciellt denna morgon då väckarkockan aldrig ringde. I Sannas värld är tiden relativ och SKA vara, även enligt Einstein, vilket inga som helst arbetsgivare håller med om. Speciellt inte Marias arbetsgivare Åke. Han har nämligen principer. Att passa tider är en av dem. Efter 15 minuters kämpande uppmanas Sanna att ta med sig mackan ut i bilen, av Kenny, Marias stora kärlek och pappan till hennes barn. Så bestäms det. Matte ska bara kissa först.

Pappa Kenny går för att hämta bilen i garaget. Innan Kenny är tillbaka har Sanna hunnit tappa sin macka upp och ned på golvet och Matte kissat ner sig och hela badrummet. Maria är i full färd med att torka upp kiss och smör när Kenny äntrar dörren. Maria är vid det här laget arg och skriker till Kenny att fixa något ätbart till Sanna, som säger att hon inget vill ha. Kaoset är ett faktum. Matte ligger på golvet och gråter. Han är 2 år och gillar inte höga röster. Det vet Maria. Ändå skriker hon. Hon skriker att alla måste skynda sig, att hon förlorar jobbet annars, att äta måste alla barn som FÅR mat göra, att det finns barn i Afrika som aldrig får mat och därför dör på kuppen, att det är jättetaskigt mot dem att INTE äta.

Då börjar Sanna att storgråta och Kenny sätter sig uppgivet ned i soffan. Maria hatar sig själv. Varför sa hon så? Varför SKREK hon till sina barn för? Hon hatar att hon inte har bättre kontroll över sig själv. Hon hatar att hon inte äger tålamod nog och för att vara den sämsta mamman i hela universum. Hon tänker på hur hon sviker sina barn. Det var ju för att ge av sig själv hon skaffade dem. Hon skulle vara en god och bra mor. Så var det. Just hennes barn skulle få den perfekta uppväxten. Men så blev det inte. Det är ju precis tvärtom, tänker Maria samtidigt som hon känner huvudvärken komma krypandes. Hon är hemsk, dum och dålig. Det har hon sett till – med sitt jävla humör! Fy fan, tänker hon. Jag är den värsta mamman av alla! Hur kan man skrika så till sina barn? Om barnavårdsnämnden skulle se och höra henne nu skulle hon förlora vårdnaden om sina barn, tänker hon. Så dålig är hon. Hon börjar gråta. Okontrollerat.
-  Gråt inte mamma, säger Sanna lågt.
-  Ingen fara, snyftar Maria tillbaka. Jag är inte ledsen på er. Jag är ledsen på mig själv. För att jag skrek åt er. Det skulle jag inte ha gjort. Förlåt mig!
- Du är förlåten! Men nu måste vi gå, säger Sanna glatt.
Sanna tittar på Maria med sina stora bruna ögon. Varmare och kokare ögon går inte att finna. Hon fylls av stolthet över sin fina dotter som är kärleken själv personifierad och plötsligt blir allt enkelt. Hon reser sig, torkar bort tårarna, kramar om sina barn, samtidigt som hon ber Kenny hämta en banan till Sanna medan hon snabbt klär på Matte. På bråkdelen av en sekund är alla klara, fastspända i bilen och redo för dagens jobb och förskolan, när Sanna plötsligt säger:
- Tog vi med oss soppåsen med kisspapperen i? Den måste slängas förstår ni. Gammalt kiss luktar gubbe. Det säger farmor.
Alla skrattar. Det här blir en bra dag tänker Maria och ler.

----------
Det är väl självaste fan. Vi har försovit oss och det är bokslut på jobbet vilket är nog så jobbig. Skit också! Jag inser genast att jag måste väcka min fru, Maria, som somnat bredvid Matte i hans säng i barnrummet. Jag lät henne sova kvar där igår. Hon har haft det jobbigt en tid. Det är hennes förflutna som spökar. Hon har varit ganska trött en period och behöver vilan. Så typiskt att jag skulle glömma att ställa klockan. Det skulle aldrig Maria göra. Hmm. Den här stressen är inte vad den här familjen behöver. Inte idag. Inte nu. Det är fel period. Så in i h-e fel också. Fan, fan, fan, tänker jag.

Jag puttar försiktigt i Maria, som vaknar med panik i blicken. Jag ser stressen slå emot henne. Jag lyfter upp Matte som är den mest morgontrötta person jag känner. En 2-åring som sover till elva, om han inte väcks. Det måste höra till ovanligheterna, tänker jag medan jag bär iväg honom till vardagsrummet. Matte gäspar och hänger med armarna ned över min rygg. Han vill inte vakna. Jag lägger honom på soffan och hämtar kläderna Maria lagt fram. En trött fot stoppas i en socka, en slapp arm in i tröjärmen och en tung rumpa hamnar slutligen i ett par byxor. Så där ja. Då var det avklarat.

Från köket hör jag hur vår dotter Sanna kvittrar och pratar i stället för att äta frukost. Det är samma visa varje gång. Den tråkigaste aspekten med att ha barn är förmodligen all den tid som försvinner bort på det vi vuxna anser är onödigt, funderar jag medan jag plockar fram mina egna kläder. Men å andra sidan, att vara glad och prata om saker är ju bra. Det är vad alla vill och önskar men ändå kritiserar barnen för. Hmm. Jag suckar. Usch vad jag hatar vuxenlivet. Jag tänker på alla skyldigheter vi har. Tänk om vi fick större möjlighet att vara dem vi är och hade mer tid att ägna oss åt det som är viktigt för stunden i stället för att skynda oss iväg till förskolan, till jobbet, hem från jobbet, till bussen, från mataffären, till tandläkaren eller var sjutton vi ska hela tiden. Då skulle människan må bättre. Det är vad jag tror. Jag tittar på Maria som stressar på med morgonbestyren. Maria skulle behöva tid att läka, tänker jag. Att slicka sina sår. Men vår ekonomi tillåter det inte. Inte samhället heller för den delen. Och absolut inte Marias chef. Han har inte överseende med någonting. Vad är det med folk och livet egentligen? Varför är allt så jäkla fyrkantigt? Och bakvänt? Vi tar inte hand om människor förrän det är för sent. Efteråt. Ja då kan vi agera. När allt redan gått över styr. Läste att Lena Ohlins hund besparade henne massor av terapitimmar. En hund? Kan det vara något? Nej, inte i för oss i den här familjen. Addera den här stressiga morgonen med en hund som också ska ha mat och gå ut och kissa. Det är INTE terapi. Nej, det är snarare jämförbart med dem som skaffar ytterligare ett barn när äktenskapet knakar i fogarna, som blir dödstöten i förhållandet snarare än klistret.
- Sanna får äta sin macka i bilen, säger jag till Sanna så att Maria hör. Jag går och hämtar bilen nu!     
Nej, hunden får snällt vänta. Barnen skulle säkert tycka att det var jätteroligt med en egen hund, men mitt jobb lider av finanskrisen. Vi är en man kort på jobbet och Maria har efter 15 års ”ro” tvingats återuppleva sin pappas alkoholproblem igen. Den nyktra alkoholisten Erik är inte nykter längre. Han är skitfull. Jämt. Stackars Maria.

Jag hämtar bilen och kör fram den till ytterdörren. Måtte alla vara klara nu. Vi är verkligen jättesena. 40 minuter, enligt min klocka. Jag öppnar dörren till huset och möts av en skrikande fru och ett gråtande barn.
- Gör en macka till Sanna. Hennes ligger på golvet och Matte har kissat på sig, vrålar Maria till mig när jag kommer in genom dörren.
Strax därefter säger Maria något om svältande barn i Afrika, vilket får Sanna att börja gråta. Även Maria börjar gråta. Det är av dåligt samvete. Det förstår jag. Maria känner sig alltid otillräcklig. Det beklagar jag. Hon är fullkomligt underbar. Den bästa mamman av alla. Hon vill ge sina barn det hon själv saknade, en lugn och trygg uppväxt, men ställer alldeles för höga krav på sig själv. Att känslorna svämmar över ibland är både normalt och förståligt, om det bara kunde gå in i hennes söta lilla huvud. Men Maria vill vara perfekt. Men vem är perfekt? Inte jag i alla fall. Långt ifrån.

Jag tänker alltmer på Maria som har det ganska jobbigt just nu, och på Erik, min fulla och otrevliga svärfar. F-n också. Blir så arg på svärgubben att jag måste sätta mig ner i ren frustration. Hatar den där jävla sjukdomen. Hade det inte varit en sjukdom hade jag f-n skjutit ihjäl karln, så mycket hatar jag det han gör mot Maria när han har sina perioder. Tankarna snurrar allt fortare i mitt huvud. Ikväll ska jag ge Maria tid för sig själv. Jag ska ge henne ett välfyllt badkar. Och en ny bok. Det gillar hon. Hon ska få koppla av medan jag lägger barnen. Ja, så får det bli. Plötsligt är alla klara. Och glada? När och hur hände det? Ja, ja. Huvudsaken är att saker och ting går åt rätt håll, det glada och snabba hållet. Efter att ha hämtat en frukt till Sanna som ersättning för mackan som gick till spillo i morgonkaoset, sitter vi alla i bilen. Allt är grönt. Eller nästan. Om vi bortser från soppåsen vi var nära att glömma, men tokfian Sanna påminde oss om, är allt så grönt det bara kan bli.

Vilken underbar familj jag har, tänker jag när vi kör iväg mot såväl förskola som arbete. Barnen skrattar. Maria ler mot mig. På stereon ljuder låten Elle elefant från skivan Tore bland Afrikas djur. Barnens absoluta favoritskriva. Jag är världens lyckligaste.


En novell av Lillemor Flod
Vet inte när jag skrev den. Det var ett tag sedan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv