Tänkvärt om mobbning

Temat i lokalradion och inom regionalteve den här veckan har varit mobbning. Mobbning är ett ämne jag är jätteengagerad i och blev engagerad i när jag som chef kom ny till en arbetsplats och märkte att mobbning förekom på arbetsplatsen. Jag insåg då att jag måste lära mig allt om mobbning för att kunna hantera problemet, och på den vägen är det. Jag har fortsatt att engagera mig och kommer alltid att göra det eftersom mobbning är fruktansvärt på alla sätt och vis och måste bekämpas till varje pris! Tänker därför delge några reflektioner jag har i ämnet som är viktiga att tänka på när det kommer till mobbning och kränkningar. Så håll i hatten nu:

Det brister i acceptans och tolerans när det mobbas och kränks. Och det är vi vuxna som sätter agendan. Många gånger är vuxna fullkomligt värdelösa förebilder som kritiserar allt och alla inför sina barn och varandra. Det drabbar oss själva i slutänden - i form av dåligt klimat i barnens klass, inom familjen eller på arbetsplatsen, men också i samhället i stort (vilket rasism är ett tydligt exempel på. Rasism innebär ett oroligt samhälle för alla i samhället). Ibland beror våra sämre beteenden mot varandra på småaktighet och på att vi inte klarar av att bli tillrättavisade ens när vi vet om att vi har gjort fel. Exempelvis när vi ställt saker på fel plats på jobbet, parkerat fel, dragit en vit lögn om att vi är sjuka fast vi är kärnfriska osv. I stället för att be om ursäkt när vi blir påkomna med fingrarna i syltburken blir vi sura och tvära mot dem som har rätten på sin sida, fast vi borde bli ångerfulla. Det är inte konstruktivt utan exempel på vanligt uselt beteende mot våra medmänniskor när vi försöker skuldbelägga andra för våra egna tillkortakommanden. Värre konsekvenser får kanske den press vi ålägger oss själva kring att leva upp till orimliga ideal i samhället (dock ingen ursäkt). Att vara snygg, sund, duktig förälder, duktig på jobbet, jättesocial, berest, huslig och att vi måste äga både det ena och det andra, skapar tryck på oss som inte sällan leder till avundsjuka och missunnsamhet, negativa känslor som ofta tas ut på andra och bottnar i att vi känner oss otillräckliga och värdelösa när vi inte uppfyller det vi tror förväntas av oss. Att ingen annan heller lyckas med det, slår vi ifrån oss. I stället färgas tungan svart av det fula som sägs om dem vi avundar.

När man beter sig illa mot andra bottnar det nästan alltid i dålig självkänsla: vi kanske inte blev tillräckligt bekräftade som barn eller i vuxenlivet. Vi kanske har blivit svikna vid en känslig period i livet som skakat vår självkänsla i grundvalarna. Det är beklagligt. Det är hemskt. Det är andras fel. MEN det är ingen ursäkt. Som vuxen har man ansvar för att bearbeta det som hänt, hur illa det än är, ta sig förbi det onda och gå vidare. Eller hjälpa våra barn att göra det. Att förpesta andras liv för att man själv mår dåligt, är faktiskt inte okej. Fråga vilken psykiater som helst och de säger samma sak. Men tyvärr sker oftast det motsatta: att man stannar i offerrollen, blir bitter och hämnas alla andra i stället för att ge sig själv den finaste gåvan av alla: att läka och må bra (varför inte genom terapi?). Människor som beter sig illa mot andra, kränker eller mobbar någon, har ofta haft det svårt själva. Jag är ledsen för deras skull, verkligen jätteledsen och det ska man vara, men vi måste hjälpa människor att bryta sina negativa mönster. Vi måste hjälpa dem att komma vidare. För jag kan lova alla att ingen mår bra av mobbning. Varken offret eller mobbaren. Därför, agera när mobbning och kränkningar sker. Gör något även när ni bara anar att det pågår. Det tjänar ALLA på.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv