Skillnaden mellan korv och kultur

Har just läst Martina Montelius debattinlägg Korvköparen i Expressen och tycker att hon lägger fram en rad intressanta frågeställningar, ganska underfundiga, i den pågående teaterdebatten i Stockholm och instämmer i påpekandet att kultur inte är en korvkiosk där man bockar av antal korvar man sålt för dagen.


Martina Montelius är konstnärlig ledare vid ”Teater Brunnsgatan
Fyra” och berörs av sparplanerna i Stockholm.
  
Bakgrund. Citerar Expressen: ”Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) kritiserade Dramaten för att vara ineffektiv i en artikel i SvD Brännpunkt (20/10), samt argumenterade för sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern - en plan som presenterades av alliansmajoriteten i deras budget för 2013. Nästa år får också en rad mindre verksamheter sänkta bidrag, som Teater Giljotin, Aliasteatern och Teater Galeasen. Händelserna har väckt starka reaktioner i kulturvärlden. "Läser med förskräckelse hur ordningsmakten nu drar in också på Kulturhuset", skrev Dramaten-chefen Marie-Louise Ekman i DN Kultur (10/10).”

Nog för att teaterdebatten främst berör Stockholms stad och teatrarna där, men även mig som teaterpublik, vilken reser till huvudstaden för att bruka teaterinstitutionerna som berörs i sammanhanget. Utöver det går resonemanget att applicera överallt annars i Sverige också, på hur man beter sig mot kulturen när man inte vet vad kultur handlar om och berikar oss med. Martina Montelius beskriver i Expressen E X A K T hur det är för kulturarbetare att verka. Det är ett hårt arbete som generar helt andra ting än vad siffernissar förstår sig på. Kultur har inget med kvantitet att göra. Kultur går inte att räkna ut på sättet vi lärde oss under mattelektionerna i skolan eftersom slutsumman handlar om tankar som väckts, känslor som fötts, om upplevelser vi haft. Det går inte att mäta kultur i kronor och ören. Det går heller inte att mäta vilka konsekvenser kulturupplevelserna genererat hos brukarna/besökare/publik (eller vad ni vill kalla dem). Däremot vet vi att kulturbrukare mår väldigt BRA av sitt intresse och att kulturutbudet på orten lockar till sig kvalificerad arbetskraft och kreativa människor med förmåga att skapa arbetstillfällen. Så att kultur är bra och till nytta för samhället råder det inga som helst tvivel om, men eftersom kultur inte går att mäta på samma sätt som i andra näringar, är kulturen ständigt utsatt för obarmhärtiga krav och ifrågasättanden som grundar sig i okunskap hos beslutsfattare men även andra. Det är ett stort bekymmer som hämmar både utveckling och tillväxt, personlig som samhällelig. 

Montelius sätter också i artikeln sitt jobb i relation till kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts jobb. Det är en intressant jämförelse. Varför har Sjöstedt råd att ta med sig TVÅ sekreterare till ett möte och varför är Sjöstedts kontor större än en lägenhet? För samma skattepengar som finansierar kulturborgarrådets näste, arbetsvillkor och förutsättningar, får till exempel kulturarbetare inte nyttja möjligheten med så kallade ”starta eget bidrag” på samma sätt som andra. Kulturen ges inte och har inte samma villkor och förutsättningar som alla andra näringar att gro. Hur det kommer sig, är relevant att fråga sig eftersom upplevelsenäringen har framtiden för sig. Upplevelser är en tillväxtfaktor och kulturen har en hälsofrämjande aspekt. Vidare pekar studier på att vi är på väg att överge informationssamhället till förmån för ett kunskaps- och upplevelsesamhälle. Antal näringar som har upplevelser som affärsidé ökar ständigt liksom omsättningen i branschen. Varför man då hämmar det kreativa flödet i kulturbranschen när tillväxten i övrigt är på väg neråt, är för mig en gåta. Jag tycker det är bra att Montelius ryter till nu. Kultur är ingen korvkiosk i vilken man bockar av antal korvar man sålt för dagen. Kultur är livskraft, såväl för individ som för samhälle. Glöm inte bort det i allt räknande!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv