Den kreativa staden Östersund?

”Kultur är bara ett tunt äppelskal över ett glödande kaos”.
Friedrich Nietzsche

Det har visats film i Östersund. En film om hur kreativa vi faktiskt är i den här stan. En film som visar att Östersund inte alls är så kulturlös som vissa tycks tro. Om ni vill se filmen om Östersund, Den kreativa staden, har ni möjlighet att göra det här. Filmen är en dokumentär av Jens Ganman och Erik Edlund och ett inlägg i den lokala kulturdebatten, en debatt som pågått i Östersund under ett drygt år nu. Filmen är ca 45 min lång.


Kort bakgrund

Östersunds kulturdebatt uppstod när kulturarbetarna i Östersund tog bladet från munnen och uttryckte sin irritation kring att ha blivit åsidosatta av kommunen under en period om cirka 25 år, sägs det. Ett utbrott som inte helt slumpmässigt sammanföll med arenabyggplanerna på Stadsdel Norr där kommunen avsåg att bygga en ny hockeyarena för 260 milj - ännu dyrare innan förslaget bantades ner med cirka 100-150 milj - byggplaner som stötts och blötts i otaliga år i Östersund men som nyligen klubbades igenom av kommunstyrelsen och redan börjat byggas. Enligt Stefan Hallgren, entreprenör och fd centerpartist i kommunen, har Östersunds kommun nyinvesterat för 445 miljoner i idrotten de senaste åren medan kulturen inte sett röken av några nyinvesteringar. Stefan Hallgren pratar alltså om investeringar, inte om driftkostnader av redan befintliga verksamheter. Klart att en sådan ojämlik situation irriterar kulturen!

Ideella krafter i gruppen Startskott kämpar för ett kulturhus i Östersund

Trots att initiativtagarna i Startskott - av förståliga skäl - inte vill göra debatten till en kamp mellan idrott och kultur är det ändå självklart att snedfördelningen av kultur- och fritidsnämndens resurser föranledde debatten och var det som gjorde traktens kulturarbetare upprörda. Det är fortfarande samma snedfördelning som göder och håller debatten levande, trots att kommunens informationschef omintetgjorde kulturen häromdagen (se tidigare inlägg) är det resursfördelningen som irriterarar många. Men ofrånkomlig är polariseringen mellan idrott och kultur när man talar om kulturens vara och icke vara. Det beror på att kommunala investeringar som tillfaller dessa två intresseområden sker på frivilig basis eftersom kommuner enligt lag endast är skyldiga till att upprätthålla skola, vård och omsorg. Idrott och kultur är alltså bonusverksamheter, upp till var och en av kommunerna att lägga pengar på och investera i. Personligen ser jag inga problem med att kultur och idrott ställs mot varandra vad gäller resursfördelningar, även om jag inte vill att det bildas två läger som slåss mot varandra om resurserna. Det är inte ett ändamål att prioritera bort idrotten till förmån för kulturen, utan saken handlar om att ge kommunmedborgare med olika intressen samma förutsättningar i livet dvs. samma möjligheter till att utvecklas och ägna sig åt det man vill göra och har talang för. Men alla aktiva i debatten tänker inte på det sättet, vilket slår fel och är negativt för hela debattklimatet anser jag. Många företrädare inom idrotten känner sig säkert påhoppade av kulturarbetarnas upprop medan andra känner sig hotade av det som diskuteras? Det är synd. Jag tror nämligen att människor behöver kultur och idrott lika mycket. Att människor oavsett intresseområde har behov av och är brukare av både och. Så är det för mig och alla runtomkring mig. Däremot är det alltid något av områdena som väger tyngre för var och en av oss eftersom vi är olika. Idrottare och kulturentusiaster bör därför ha samma utvecklingsmöjligheter och framtidsutsikter inom en kommun. Just därför är det inget konstigt alls att ta bort skyddsglasögonen och synliggöra att så inte är fallet. Det är inte att missunna någon part något, det är att hjälpa fram en annan!



Filmvisning - Den kreativa staden

Det är en kreativ film som Erik Edlund och Jens Ganman har skapat och som visades upp för kulturentusiaster och ditbjudna politiker i lobbyn på Storsjöteatern onsdagen den 30 maj. Filmen visades upp på en enorm filmduk, dagen till ära sponsrad av Musikbygget, innan paneldebatten om Östersunds kulturliv drog igång. Filmen, som är en dokumentär, uppvisade åtskilliga belägg för vilken enorm skaparkraft det finns i dessa trakter. Även om tonvikten i dokumentären ligger på musiklivet, vilket inte alls är särskilt konstigt då upphovsmännen är musiker och kämpar för ett kulturhus med betoning på konserthall i vår stad, når filmen ändå fram till målbilden. Med råge skall tilläggas! I dokumentären saknas visserligen litteraturen och hantverkarskrået (exempelvis slöjden) men det gör inget eftersom presentationen av Östersunds kulturliv i övrigt är så pass bred och tydligt motiverad. Många duktiga kulturarbetare gör avtryck i filmen som syftar till att vara ett inlägg i debatten om varför kulturen i Östersund ska vara en tillväxtfråga i stället för som nu, en icke-fråga. Filmen visar dock att kulturen redan är en tillväxtfaktor, dock en för kommunen gömd och glömd sådan.  

Porträttet av Östersunds ungdomar, och då kanske speciellt rapparna, är en fin del av filmen. Jag tycker över huvudtaget att hela dokumentären är bra, utomordentligt bra till och med, och att filmen har ett kul grepp, om jag får ha mage att recensera den lite? Jazz i Jemtlands eldsjäl nummer ett, Martin Sundins, roll i filmen visar på ett underfundigt sätt vilka möjligheter kulturarbetarna har till att synas. Det stavas affischering. Denna ständiga affischering på anslagstavlorna runt om i staden är alltså kulturarbetarnas PR-apparat och marknadsföringsstrategi, och som kontrast till kommunens enorma resurser inom området faller därför kommunens informationschefs uppmaning till branschen att själva ansvara för paketering och marknadsföring av kulturen ganska platt när situationen för kulturarbetarna är som den är. En majoritet av alla kulturarbetare har faktiskt varken personella eller ekonomiska resurser till att marknadsföra sig själva. Än mindre till att paketera sig snyggt och väl underbyggt såsom profileringen av Vinterstaden är ett gott exempel på. Marknadsföring kostar mycket i tid och pengar. Om man ska nå ut och fram till många, kostar det ännu mer. - Suveränt av Ganman och Edlund att trycka på detta problem. Och så jäkla snyggt också! Wow, säger jag.

Om jag ska lyfta fram något ytterligare i filmen väljer jag att omnämna Katarina Franck som jobbar med konst för unga flickor på Tingshuset. Det gör jag eftersom hon visade sig vara en vältalig kvinna som faktiskt kan prata kultur på ett insatt och konkret sätt. Det visade hon även under den åtföljande paneldebatten. Musikern och läraren Micke Mojo Nilssons beskrivning av nya Stortorget kommer att gå till historien, så roligt och träffande. Publiken tjöt av skratt när den delen av filmen spelades upp. Den största behållning i filmen var nog ändå Kulturskolans fnissiga trumlärare och hans beskrivning av kulturskolans arbetsmiljö. Ingen annan än honom hade kunnat föra fram så tydlig och skarp kritik mot lokalerna och fastighetsägaren utan att låta det minsta gnällig. Vilken konst! Vilken kille! Inslaget om kulturskolans lokaler var förutom det väldigt bra klippt.

Filmen får fem plus av mig. Utmärkt jobbat säger jag till männen bakom filmen.  - Mission completed!

Den efterföljande paneldebatten

Paneldebatten har jag inte så mycket att säga om mer än att initiativet var gott och att samtalet visade hur viktigt det är att vi fortsätter prata kultur med varandra i den här kommunen. Möjligen såg vi en vidareutveckling av Startskotts arbete skymta fram denna afton i och med den dialog mellan fler aktörer än tidigare som inleddes i samband med evenemanget? Det bådar gott. Att fler tar plats i offentligheten och talar högt om kulturen är en nödvändighet om kulturen skall kunna sättas på kartan och ett kulturhus växa fram. Olika kulturaktörers vedermödor och visioner med sina respektive verksamheter måste synliggöras om vi skall kunna fylla ett sådant hus med rätt saker. Fler samtal inom kulturskrået, mellan kulturarbetarna och kommunen samt inom kommunen mellan berörda parter inuti Rådhuset dvs. mellan politiker och tjänstemän, är därför oerhört viktigt om visionerna med kulturen skall bli verklighet. Som det är nu tror jag inte den ene vet vad den andre vill och behöver, och med en så spretig och taktlös repertoar kan inget kulturhus byggas. Inte ens i fantasin.

Startskott hade bjudit in hela traktens kultur, oavsett inriktning, att se och delta i film- och debattevenemanget på Storsjöteatern. Några tuffa kulturarbetare tog också chansen och ställde frågor, delgav arbetsvillkor och levererade synpunkter till panelen. Det gav debatten näring! Tycker dock mig skönja en viss ovana att prata kultur i trakten? Inte bara på Storsjöteatern denna dag utan generellt i stan? Det är ovant mig som bott och verkat i kulturstäder som Gävle och Jönköping där kulturen är levande och närvarande precis hela tiden. Antagligen beror "ovanan" på avsaknaden av naturliga mötesplatser för kulturmöten och kultursamtal i Östersund? Att dylika arenor inte finns tillgängliga, varken fysiskt eller i pressen, och då är det självklart att kulturen inte syns eller märks. Inte ens för höga chefer inom kommunen. Sänder inte det mycket tydliga signaler om att behovet av kulturmötesplatser är stora och nödvändiga här i Östersund, ja då vet jag inte vad som gör det?

Inga mål eller visioner presenterades i samband med paneldebatten. Varken från kulturens sida eller deltagande politiker. Det var väntat. Det är sällan, om inte aldrig, paneldebatter åstadkommer det. Den i panelen som kostade på sig en stor portion frispråkighet, visioner (även ironiska) och självkritik var Lars ”Linken” Lindqvist, VD för Peak Innovation och en av initiativtagarna till Storsjöyran, som uttryckligen sa att profileringen av Östersund var i det snävaste laget, trots delaktighet i utvecklandet av samma profil, och därför efterlyste något mer och utöver begreppet Vinterstaden, ett paraply som han uttryckte det, vilket skulle fånga in och marknadsföra betydligt mer än bara vinter och idrott. Linken är en rutinerad businessman och ”talare”. Det gick ingen förbi denna onsdag. Och även fast jag tror att Linken är lite för mycket affärsinriktad (läs marknadsmässig) för att passa mången kulturarbetare, vilken han också fick känna av ett par gånger under debatten, behövdes Linkens mod i sammanhanget. Det är nämligen oerhört lätt att vara politisk korrekt vid sådana här sammankomster. En politiker har sin partipolitik att ta hänsyn till och formulerar sig därefter. Affärsmän och affärskvinnor, så även kulturentreprenörer, sticker heller inte ut hakan för mycket utan tänker på kunder och kontaktnät och stöter sig inte gärna med någon, och har väl oftast inte råd till att göra det? Många är säkert också rädda om sin relation med kommunen, som man på olika sätt är beroende av? Det handlar lite om att inte veta hur högt det är i tak och ingen vill chansa? Jag förstår dem. Alla liknande faktorer ÄR hämmande, det ska gudarna veta. Så även på Storsjöteatern denna onsdag och i den lokala kulturdebatten i övrigt.

Linken underlättade paneldebatten genom sitt sätt att vara och agera på - han var påstridig och positiv. Trots det hade jag väntat mig fler inlägg i debatten. Speciellt från dem som inte kommit till tals vad gäller kulturhusets vara eller inte vara innan, människor jag vet har ambitioner och förslag på utveckling inom kulturområdet. Men till skillnad mot flertalet har en sådan som Linken råd att kosta på sig åsikter, trots att några av dem inte faller alla i smaken, eftersom han äger position i samhället. En position som tillåter honom det. Det kan vi avundas honom, visst, men verkligheten ter sig inte lika för alla. Det är något man inte ska belasta Linken för, absolut inte, han är helt nödvändig och den förvärvade positionen behövs verkligen där han verkar. Det jag i stället menar är att det kan vara svårt att diskutera sakfrågor offentligt. Jag tror många gruvar sig för det, vilket är förståligt men beklagligt eftersom alla åsikter är viktiga. Men det kändes denna afton som att något höll människor tillbaka? Var det ovanan att tala kulturfrågor med varandra som var påtaglig i rummet? Var det offentligheten? Eller var det månne jantelagen som hindrade människor från att tala fritt? I sämsta fall berodde lågmäldheten på obildning, men det har jag väldigt svårt att tro? Oavsett vad så var debatten jätteviktig och det ska bli spännande att se vad som växer fram ur den? Har en känsla av att det kommer att dyka upp mängder av förslag här framöver på hur kulturen bäst ska kunna tillgodogöra sig och passa brukarna lokalt. Det är bra! Jag tror inte alla vill ha ett kulturhus. Är övertygad om att några hellre vill se olika typer av skaparverkstäder, andra enbart en konserthall med bra akustik och vissa ett kulturhus som inrymmer precis allt? Därför behöver vi diskutera frågan ytterligare några varv innan vi kan landa i vad som är det egentliga behovet och den kreativa näringens kärnfråga eller kärnfrågor om man ser till tillväxt i en stad. Själv ämnar jag följa den efterkommande debatten på alla plan jag kan och återigen fundera på hur jag vill ha det, om jag fick bestämma själv. - Ljuva tanke!

Efterdyningar

Efter att debatten ägt rum gick kommunalrådet och tillika kultur- och fritidsnämndens ordförande Karin Thomasson (MP) ut i lokalpressen och meddelade att hon är för ett kulturhus och att hon ämnar driva frågan om ett kulturhus vidare inom kommunen. Läs mer om det här. Skönt att någon politiker kliver fram och är villig att ta frågan i besittning.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv