Kulturella smakpoliser är vi allihopa

Enligt Min Humla: Manifest mot dansbandsmusik

”Dansbandsmusik är ett gissel. Dansbandsmusik är äckligt och dansbandsmusiker är misslyckade rockmusiker som känner sig tvungna att spela i dansband för att få ihop till hyran. Hur många dansbandsmusiker vill vara dansbandsmusiker, egentligen? Dansband borde, i den bästa av världar, inte finnas.” Så inleder bloggaren Enligt Min Humla sin "roliga" text om dansband som du kan läsa i sin helhet via länken ovan. 

Jag AVSKYR kulturella smakpoliser av nedlåtande karaktär. Oavsett vem eller vilka som drabbas av löjliga negationer gentemot skiftande lust- och smakregister, som här då dansbandsmusiken får sig en känga via ett kåseri (som man kan kalla alla former av gliringar och hånfulla kommentarer för numera) så spär beteendet bara på fördomar. Det är tramsigt att författa texter som "Manifest mot dansbandsmusik" eftersom bloggaren endast försöker skaffa sig billiga poänger på bekostnad av dansbandsmusiken. Som så många före honom. Han är inte först. Bara en billig kopia. Och det är inte kul. Varken nu eller då.

Även om texten är skriven på ett humoristiskt sätt, innehåller fyndigheter och är skriven med underhållande språk, har den en underton av allvar i sig som jag inte kan fnissa åt. Bara för att någon använder humor som redskap friskrivs den inte per automatik från det man förmedlar. Humor är ingen ursäkt man kan använda till vad som helst utan är ofta - inte alltid - en förklädnad likt den fantasikostym som dansbandsmusikerna burit genom åren, bara ett spel för galleriet. Många gömmer sig bakom humorn/satiren i sin illvilja att föra fram kritik mot personer eller företeelser de hyser förakt för. Det kallas dold agenda. Idet här fallet handlar det om att skapa nidbilder som är stötande för dem i branschen och för deras brukare. Vi behöver inte göra skillnad på fin och ful kultur. Att smakbestämma kultur är som att bestämma vad din granna ska ha för favoritglass, vilket är både oviktigt och omöjligt . Vad som är bättre och sämre smak finns inte eftersom smaken är individuell. Vad jag gillar eller det du gillar, spelar ingen roll för någon annan. På så sätt är kultur harmlös. Ingen kommer till skada av vår smak. Vad vi behöver göra nu är bredda oss såsom att göra oss av med våra fördomar. Se glädjen i andras smak, inte bara din egen. Se hur bra andra mår när de nyttjar sin kultur. Då mår alla bra av. Inklusive du själv. 



Sexigt: Tolerans och öppenhet gentemot andra.
Osexigt: Inskränkthet och kastande av menande blickar.

Kulturella smakpoliser är vi visserligen allihopa. Även jag härigenom. Men varför vara föraktfull, det är min poäng? Jag gillar inte humor som hånar och jag gillar inte hånfulla kritiker. Man kan faktiskt vara rolig utan att vara nedlåtande. Till det krävs finess. Men humor är svårt. Gränsen är tunn. När tippar man över och blir otrevlig och osmaklig? Jag kan inte avgöra exakt när. Jag kan bara säga när jag tycker någon har gått över gränsen. 

Skribenten jag refererar till har det. Enligt mig.

Citerar: ”Skulle du vilja att din son blev dansbandsmusiker? Det bör göras möjligt för sociala myndigheter att omhänderta dansbandsmusikers barn eftersom dansbandsmusiker inte kan anses lämpliga som föräldrar. Resonemanget att ta till här är att eftersom dansbandsmusik är dåligt och dansbandsmusikern ändå ägnar sig åt det saknar han bevisligen omdöme nog att ens ta hand som sig själv, än mindre ett barn.”

Vill testa ett tankeexperiment på er. Byt ut ord som dansbandsmusik och dansbandsmusiker i citatet mot ord som muslimer, kvinnor, homosexuella, eller varför inte till kulturhögern eller kulturvänstern, hur roligt blev det då? Texten överdriver inte och kommer heller inte med underdrifter utan ligger för nära fördomarna om dansband för att det ska vara kul. Sen kan man ju undra varför rockers skulle vara coolare än dansanta människor, som man kan läsa i texten? För att de headbangar? Missförstå mig rätt nu. Jag tycker alla former av humor har sin plats, men gillar inte snobberi och elakheter. Därför valde jag att blogga lite snabbt om detta.

Om vi ska befinna oss på samma nivå som Enligt min humla bör vi kalla symfoniorkestrar för coverband i och med alla covers symfoniorkestrarna spelar, och vara lika nedlåtande mot dem som mot andra som spelar andras låtar. För det är samma typ av resonemang. Vi måste alla ställa oss frågan varför det skulle vara finare när vissa spelar covers än när andra gör det? Vem avgör det? Måste man rangordna? 

- Kan man tävla i musik? 
- Nej.

Att göra skillnad på folk och genrer är inte bra och inte intressant. Den som avgör värdet är publiken och publiken ska inte värdera varandra utan ha trevligt på eget håll, det är det som är meningen. Kritiker måste därför förstå och se en genre i taget och bedöma musiken utifrån varje genres speciella förutsättningar. Inte jämföra olika genrer med varandra eftersom de inte är jämförbara. Svårare än så behöver det inte vara och är det inte.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Grattis på alla hjärtans dag!