Facebook - Att se sitt liv i andra?

Innebär Facebook tragisk självexponering eller skön avdramatisering av vardagslivet? Eller är Facebook lika sorgligt som när alla, utom Oidipus själv, vet att det är han själv han jagar?  Äter vi varandra likt kannibaler utifrån det som skrivs i statusar? Dödar vi våra "vänner" med deras egna ord som vapen? Är det inte bra att se sitt liv i andra?  Varför skulle det vara bättre att göra det i litteraturen än via ett socialt medium som Facebook? Är Facebook jagets fängelse eller befriar Facebook jaget?

- Jag kan inte svara på det, men lite av varje kanske kommer sanningen närmast?

Nog är det så att vissa betraktar öppenhet som bristande självdisciplin och ser det som en klassfråga? Bedömare av mer adlig karaktär anser traditionellt sett att självexponering är något fult och skulle förmodligen kalla det ”trashigt” med dagens termologi i motsats till journalister, författare och andra mediepersoner som lämnar ut sig själva utan att blinka först eftersom kontakten med jaget och företeelsen att vara verkligheten närmast, tillhör jobbet. I deras värld och bland jämlikar är exponering inget fult utan en förutsättning. Det går inte att verka i en bransch präglad av analys och insikt om man inte kan relatera till sig själv. Utan självkännedom kan man varken vara subjektiv eller objektiv i sin bedömning, vilket är livsviktiga arbetsredskap för exempelvis journalister.

Personligen gör jag skillnad på blottning i BigBrothers regi eller via bloggar likt Hanna Widerstedts och på exempelvis Marcus Birros sätt att lämna ut sitt inre. Det beror främst på att personerna ifråga har helt olika mål med exponeringen. Hanna Widerstedt vill bli kändis för att synas och gå på kändisfester medan Marcus Birro är en blödande konstnärssjäl vars syfte med den vilda nakenheten är att finna någon sorts mening med livet? Det gör han av såväl politiska som filosofiska skäl, vilket är nog så skrämmande för många. Hanna Widerstedt däremot struntar helt i hur hon blir känd och varför, bara hon blir det. Hennes kändisskap präglas därför av offentlig onani, bisarra videobloggar och grovt språk. Själv längtar jag till den kändiskåthetstrend som exempelvis Widerstedt representerar är över och media slutat göra pengar på vilsna människor utan livserfarenheter - och utan välbehövd mediaträning. Det är allt jag har att säga om just henne och det hon står förjust nu - om hon nu ens är sann?

Vad Facebook beträffar ser jag livsödena som läggs fram där som rätt harmlösa om man jämför med alla biografier och tidningsintervjuer som omger oss. Problemet med Facebook är snarare hur ”vännerna” väljer att tolka och använda sitt tilldelade förtroende (via bekräftade vänskapsförfrågningar) i nästa led. Tolerans vid oliktänkande och självinsikt är ofta bristvaror tillskillnad mot vad avundsjuka är. Det gäller även sociala medier. Med all säkerhet väljer någon procent av vännerna att se föraktfullt på andras statusuppdateringar. Inte alla och inte alltid, men det händer. Själv tycker jag man ska statusuppdatera och tolka det vännerna skriver med hjälp av sunt förnuft och med stort hjärta, och utan att ägna minsta tanke på dem som inte kan betrakta Facebook på välbehövligt avstånd.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv