Blubby och tårtan

Aktuellare är någonsin har Liv Strömquists gamla tolkning av Lena Adelsohn Liljeroths namn blivit i och med tårtsituationen på Moderna Museet häromdagen. Lägger därför upp den här för att få suga på Livs fantastiska karamell ytterligare än gång. Varsågoda att smaka ni med.

När vi ändå är inne på ämnet tårtgate, som händelsen kommit att kallas, kan vi väl fortsätta diskutera händelseutvecklingen lite till? Menar, vad ska det bli av denna tårthistoria månne? Kulturministern krävs ju på sin avgång, en nyhet som nått långt utanför Sveriges gränser. Jag undrar i mitt stilla sinne om Blubby gillar den senaste tidens underhållning? Tänk om hon faktiskt har missat vad som är att betrakta som kultur när hon i sitt jobb reser runt och skär tårtor, ler och klipper band dagarna i ända? Hon kanske tror att smaken i alla tårtorna hon äter är själva kulturen och därför ser kultur som underhållning bara för att hon har roligt på jobbet? Tänk om hon ser estetiska uttryck som utsmyckning, rödtjut och fina salonger? Att allvaret undgår henne medan hon roar sig? Skämt och sido. Tårtaffären (se tidigare inlägg) är mer problematisk än vad lyteskomiken försöker ge sken av. Det är lätt att bli ifrågasatt i rollen som kulturminister och ska så vara när det kommer till val av event hon deltar i, hur och varför hon gör det. Inte minst när det gäller så här pass grov provokativ konst bör tanken föregå handlingen. Jag är övertygad om att hennes deltagande var en del av provokationen, att kulturministern syftade till att ge skapelsen mer uppmärksamhet, väcka större motstånd och generera media. Det tror jag även fast det sägs att hon fick förfrågan bara 20 minuter innan hon skred till verket och högg afrokvinnan i skrevet.

Det spelar faktiskt ingen roll när hon blev en del av konstverket, om det var från första början eller långt senare i den konstnärliga processen. Att hon blev det och hur hon blev det, är det relevanta i sammanhanget. Kulturministern var en del av installationen, en rollsättning beräknad av arrangörerna och konstnären. Annars hade hon aldrig fått frågan. Att motståndet kom i den tappning som nu blev fallet var med all säkerhet inte meningen, men dock förväntades någon form av reaktion på tårtmomentet som var arrganerat i detalj. Det förstår alla när vi ser bilderna därifrån. Vid den inledande skäringen började exempelvis tårtans huvud, som var den enda "levande" delen av tårtan (vilket alla kanske inte hade noterat innan) att skrika av "smärta". Det var planerat. Kulturministerns reaktion var att skratta. Säkert av nervositet, men även efter att hon hunnit samla sig var hennes handlingar och uttalanden allt annat än rediga och ansvarsfulla. Det mina damer och herrar, det medför problem. Kulturministern tog inte konstverkets problemformulering på allvar och det är inte snyggt utan snarare upprörande i sammanhanget. Hade hon sagt något vettigt i stället för att taffligt skyffla över frågan till konstnären och hänvisa till yttrandefriheten hade inte händelsen skapat så stora rubriker. Att eventet och Liljeroths agerande är en snaskig nyhet inte bara i vårt land beror på passivitet och likgiltighet hos främst kulturministern men också arrangören, som inte följde upp konstverkets frågeställning bättre. Det är vad jag tror.

Kulturministern var inte beredd på detta, är hennes försvar. Hon var således endast ett redskap, ett redskap för andra att använda. Det är däremot en risk hon måste vara medveten om och förmögen att ta med i beräkningarna, speciellt i kulturens värld där nästan allt är performance, akter som precis alla riskerar att medverka i. Men tillskillnad mot oss vanliga döda måste en kulturminister ha insikt nog att välja vilket redskap hon kan vara, om hon ens ska vara något i rollen som politiker i ett sammanhang hon har stor betydelse i. Det är orutinerat och ganska genant att inte ha den kompetensen. Denna affär handlar inte om konstig eller kontroversiell konst, för det är den nästan jämt. Utan här har vi en kulturminister som inte gjorde rätt för sig i sitt yrkesutövande. Tvärtom. Men om tårtan är att betrakta som rasistisk, något som den anklagas för att vara, kan jag inte avgöra. Det är ofta en tunn gräns mellan yttrandefrihet och exemplifiering av diverse problemområden. All provokation, ironi eller humor som syftar till att skapa debatt, tänjer på gränser och måste väl göra det för att nå ut och nå fram till målet? Så även inom konstens värld. Jag vill inte vara smakpolis i detta fall utan låter andra bedömare avgöra konststyckets legitimitet eller inte. Samtidigt undrar jag, vad är nidbilder egentligen? Vem avgör när något är ett hån? Ska konstnären ha tolkningsföreträde? Eller ska ett förbund ha det (i detta fall afrosvenskarnas)? Ska du eller jag avgöra? Svåra frågor.

Men är inte själva bemötandet av nidbilden (tårtan) viktigast ändå? Är det inte hur nidbilder presenteras och vad bilderna omges av, som fäller avgörandet i frågan om rasism eller inte? En bild på Hitler eller ett koncentrationsläger betyder inte per automatik att man sympatiserar med Hitler och judeutrotning utan det avgör i stället bildkontexten. Att tårtkonstnären i det här fallet är av afrikansk påbrå spelar heller ingen roll. Man behöver bara tänka på Breivik (som dödade sina "egna" i stället för muslimerna vars religion Breiviks krig riktar sig mot) för att välja bort det alternativet dvs. utesluter att utseenden ska betraktas som alibin. Samma borde gälla tårtan på Moderna Museet? I så fall ÄR kulturministern direkt ansvarig för hur kontexten kommit att se ut den där ödesdigra dagen i april med tanke på hur hon betedde sig, och då är det allvarligt. Jag menar, hur hade afrosvenskarna reagerat om kulturminister hade bemött aktionen med allvar och en stor portion värdighet i stället för med skratt och likgiltighet? Det får vi aldrig veta men nog funderar man både en och två gånger på om inte reaktionerna hade sett helt annorlunda ut om så varit fallet?

En sak är dock säker. Det är inte och ska inte vara lätt att vara kulturminister. Vissa tror att andra ministerposter är värre och svårare än befatta sig med än kulturens, men kultur är betydelsefullt. Kultur är makt. Kultur sitter djupt inuti människan och är lika stark som en honugsstinn Bamse. Kultur är en del av människans själ och därför är kraftiga och känslosamma reaktioner att vänta när man rör sig inom kulturens sfär. Konst berör. Konst är känslor. Värden. Kraft. Mod. Tankar. Politik. Vision. Frihet. Klart det berör och upprör då. Och ska så göra! Fru kulturministern får inte glömma bort det och hon måste kunna hantera det. Annars har hon fel jobb.

Konsten ligger i betraktarens ögon, sägs det och det tåls att upprepas. MEN man kan inte räkna bort allt och alla andra i sin privata relation med konsten (omständigheterna runt omkring) trots att min uppfattning är den rätta för mig och din är det för dig just då, vilket ÄR charmen med konst som oftast har ett levande manus och sällan (om inte aldrig) är helt statisk. En kulturminister påverkar manus med sin blotta närvaro i och med det symboliska värde hon äger i rollen som kulturens minister. Hon är ett bra exempel på att allt har ett sammanhang. Även tårtan på Moderna Museet. Det missade kulturministern och det lär hon ångra djupt nu. Sant är att kultur smakar både surt och sött. Kultur ska uppröra, det ligger i sakens natur, men samtidigt får det inte gå så långt att det motverkar sitt syfte. Svårt att hålla balansen alla gånger! Se bara på Blubby.

Läs även: ”Tårtgate” skapar rubriker utomlands

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Grattis på alla hjärtans dag!