Patriarkat - Oj vad läskigt det blev nu

Har läst, kommenterat och talat om maktstrukturer i dag. Det började med en krönika i en tidning om det så kallade ”gubbväldet” och fortsatte på Facebook i olika statusar (inte mina) och slutar här med det jag nu ämnar skriva i ämnet.

Hoppas i alla fall att diskussionerna i ämnet slutar här för min del.
Av trötthet.
På situationen.
För denna gång.
Eller inte.

Avskyr egentligen könsfrågor. Eller snarare diskussioner om hierarkier, patriarkat och könsroller eftersom samtalen tenderar att falla lika platt ner på marken som en ihålig, tom och väldigt rostig plåtbruk. ”Plopp” säger det. Ett simpelt litet plopp och sen ingenting mer. Så tillintetsägande att man vill spy. Sanningen är att det endera är naiva eller buffliga människor som försöker verka nutida men egentligen är novisa i ämnet (till den grad att man ryser) som ger sig in i diskussioner om kön eller så är det rädda människor som håller garden (för) högt och just precis framför ögonen på sig själva att de inte ser någonting, som ska prata kön. Helblinda av skräck för vilka ord som ska sägas i ämnet GENUS och vad sådana samtal kan leda till, förgyller (ironi) dessa människor debatten med håglösa meningar om att man faktiskt ”gillar läget som det är”, att man gillar kvinnliga chefer eller kommer med banbrytande fakta ;) som visar på hur ”överdrivna” alla könsfrågor är, med förtydligandet att man respekterar kvinnor - detta i hopp om att ingen ska kunna anklaga dem för att vara rödstrumpa eller manschauvinist efteråt. För något av det vill ju ingen (man) vara. Liksom.

Men de flesta. Nästan alla faktiskt, säger ingenting. NADA. NOLL. INGENTING ALLS.

– Whooo, vilket läskigt ämne!

Men det är ju inte läskigt. Inte ett dugg. Det är bara tröttsamt med folk som hetsar upp sig när det kommer till frågor om ”gender”, jämställdhet eller patriarkat. Det sistnämnda ordet går inte att nämna i vissa kretsar utan att någon känner sig hotad eller får tuppjuck av bara tanken. Själv brukar jag utesluta begreppet och tala om patriarkat i andra ordalag. Bara för att kunna samtala om sakfrågor med kopplingar till patriarkatet utan att genast tystas ner. Skamligt att det ska behöva vara så. Men ordet är laddat. Överladdat med rädslor och hat.

Tänker man efter är det mindre konstigt att samhälle och maktstrukturer är som de är när historien ser ut som den gör. Trots att ingen beskyller någon nu levande person för att det har blivit så här tar männen åt sig. Sluta med det. Alla nu levande människor är offer för dåtidens vedermödor, vilket inte - lyssna nu - är en ursäkt för att slippa ta ansvar för nutida förändringsbehov, men dock en omständighet värd att notera. Varför blir man då arg, varför bli arg när vi lever i ett samhälle som är en konsekvens av vår historia, som vi kan förändra? Alla borde sänka garden ungefär 100 000 % och börja snacka som folk om hur saker och ting faktiskt ÄR och hur vi vill att framtiden ska se ut utan att känna sig skamsen, misskrediterad, hotad eller arg. Att stoppa huvudet i sanden och sjunga ”Hönan Agda” för full hals i syfte att slippa se och ta i problemen, är inte särskilt modernt och knappast lukrativt för någon mänsklig själ, så varför inte sluta med det, genast?

Så här beskriver jag nuläget i förenklade termer. Vi är mönsteranpassade efter manliga (vita) sic.normer sedan årtusenden tillbaka. Det förtäljer vår historia. Inget att tjafsa om egentligen. Vi har fostrats in i olika roller som tydligast brukar beskrivas i disposition. Enklast uppdelat i termer av ”mjuka” värden för kvinnor och ”hårda” värden för män. Kvinnor har ansvarat för barn och hem så länge att det blivit norm. Kvinnorna återfinner vi därför inom kategorin omvårdnad. Män står för motsatsen, och dem hittar vi i traditionellt hårda miljöer såsom inom industrin, politiken och finansen.

Är det bra eller dåligt? Om det tycker vi olika. Varför vi tycker olika tänker jag inte gå närmare in på här, men ett par ledtrådar kan jag nämna: gammal vana, patriarkatet och rädslor. Vad gäller rädsla är vissa rädda för att förlora makten medan andra är rädda för att förlora sig själva. Även om det kan vi tycka olika (det må vara hänt), men det leder oss osökt in på framtiden och dess möjligheter.

I den sliskiga jämställdhetsdebatten glöms en viktig sak bort – erfarenheterna. Vid allt för ensidiga referensramar desto smalare mål, mening och konsekvenser i både beslut och organisation. Men om män och kvinnor möts och delar lika på det mesta, desto mer mångfacetterade blir både män och kvinnor (kompletta?). Det leder i sin tur till bredare referensramar och bättre beslutsunderlag för respektive kön. Det oavsett hård eller mjuk fråga. Det är därför till gagn för ”samtliga” kön att mötas på detta sätt eftersom det i slutänden genererar en nödvändig BREDD för samtliga inblandade, en kompetens som gör oss bättre. Det torde därför ligga i allas intresse att sträva efter jämställdhet eftersom det gör män och kvinnor mer fulländade. Jämlikhet leder till och inbegriper - verkligt - fria valmöjligheter för alla. Val baserade på önskningar och fallenhet i stället för tradition. Vid jämställdhet spelar det ingen roll vem av könen som sitter i maktposition eftersom könsbundenheten inte är lika aktuell - då. Den har liksom suddats ut – då.

Ämnet är alltså rätt intressant, tycker ni inte? Är inte själva målet med alla typer av samtal om kön och patriarkat spännande trots den ångest och stereotypa trångsynthet debatten åskådliggör inom och mellan könen? Vilka medlen är för att nå fram till jämställdhet, förtäljer inte denna historia. Det är en stor fråga och en långsam process som jag inte ORKAR gå närmare in på nu. Men nog vill väl alla bli fulländade som människor? Inte minst i ansvarsposition? Men mest för att på bästa möjliga sätt säkra framtiden för våra barn.

En sak är dock säker. Det är inte lätt att reformera mönster ingrodda i väggar och tak likt fossiler sedan urminnes tider. Hade det varit lätt hade patriarkatet varit ett minne blott med tanke på det vi nu vet och kan i ämnet. Många tror att vi kommer åt problemet bara genom att kvinnorna själva "tar för sig lite mer". Men så enkelt är det inte. Det handlar om att bryta med invanda mönster och konventioner. I de flesta fall manliga strukturer och konventioner som blivit "norm" och tillråga på allt är omedvetna (oftast) och kräver att männen lyfter kvinnosläktet till högre höjder och att kvinnorna tillåter dem att göra det (även lyfta kvinnor med intellekt och åsikter), i stället för att se kvinnor som omvårdare, konkurrenter eller hemska rödstrumpor för att ta några exempel på kvinnans plats i samhället. Kvinnor måste i sin tur vilja ha position och de måste sluta ”backstabba” varandra om det ska kunna ske någon som helst förändring inom området. Men eftersom den mindre charmiga och nästan helt kvinnliga egenskapen ”backstabbing” är svår att förändra, hur krävande är då inte övriga hinder vi måste dissekera på vägen mot mål? Det kan man fundera över, men skam den som ger sig, något annat förhållningssätt än jämlikhet mellan könen finns ju faktiskt inte. Alla är lika mycket värda. Så är det. Jämställdhet är således ett måste.

Och just exakt NU blir jag säkert kallad ”radikal feminist” av dem som inte läst vad jag faktiskt skriver och av dem som inte fattat ämnet. Till er säger jag bara, sänk garden. Detta är bara ett samtal, inte någons död.

Vill passa på att understryka att det finns undantag i könsdebatten såklart. Det finns människor med alla möjliga kön som kan, vågar och vill prata om de här frågorna på ett redigt och vettigt sätt. All eloge till er. Tack för att ni finns!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv