Människan, en positiv konstruktion

Människor är inte konstruerade till att vara illasinnade, dömande, missmodiga eller bittersjuka. Människan har socialiserats till det. Helt utan behov av det. Var och en av dessa egenskaper är endast missräkning. Tro mig. Andra och mer lyckade egenskaper än ovan nämnda har några arbetskamrater rangordnat i en undersökning som Metro hänvisat till. Den listan ser ut så här:

För det första gäller det att ha positiv inställning till jobbet, att man tar eget ansvar, är hjälpsam, har humor, levererar resultat, har förmåga att ge konstruktiv kritik, är omtänksam, har förmåga att kunna berömma andra, är punktlig och strukturerad. Allt i nämnd ordning.

Jag tror inte på "övermänniskor". Jag tror inte någon kan vara allt på listan. Speciellt inte varje dag. Däremot tror jag vi måste börja uppskatta det vi har, det vi kan och vår omgivning betydligt mer än vad vi kanske gör. Det är en tuff värld vi lever i men det hjälper inte att bemöta den negativt för då bidrar vi inte till positiv utveckling utan befäster det som skapat vår misströstan från första början. Och det kan väl ändå inte vara meningen med livet, att missa ljuspunkterna, att grotta ner sig i alla om och men? Att projicera sin ilska och sina tillkortakommanden på andra i stället för att agera på sättet man önskar av andra, löser ingenting och inte heller är det att leva i verkligheten, som ändå måste vara det allra viktigaste? Att vara ärlig mot sig själv är det bästa man kan göra mot sig själv och andra. Då har man förutsättningarna, då har man möjligheterna att förandra. Till det bättre.

Ansvar åt alla håll är svaret på gåtan om hur vi kommer framåt. Med allt. Och vi måste börja med oss själva - den enda man kan förändra är sig själv. Vi måste börja med att ta eget ansvar: Hur beter jag mig i olika situationer? Är detta hur jag vill vara och hur vill jag att andra ska bete sig? Vilka konsekvenser på kort och lång sikt får mitt beteende för mig men även för andra?

Passivitet och missmod är två faktorer som kränker vår värld och dess möjligheter. Vi måste förändra detta. Vi måste förändra oss. Om inte vi inger något hopp, om vi ständigt väljer att inte se och flagga för möjligheterna både inför oss själva och andra, biter vi oss själva i svansen. Då blir vi buttra. Då förblir vi buttra. Jag tycker en grundläggande levnadsregel borde vara att man inte kan - eller får - vara missmodig om kritiken man för fram är sådan att den bidrar till modlöshet själv. Då har man, som man säger, skitit i det blå skåpet. Då har man bränt möjligheterna till framgång och positiv förändring. Världen blir inte bättre när man beter sig dåligt och därför får vi stå vårt kast när vi beter oss illa - ta konsekvenserna av våra handlingar. Men alla vill väl egentligen omge sig med glada människor och välmående människor, leva i en värld där ingen känner utanförskap, ondska, där ingen missbrukar allt från antidepressiva mediciner och alkohol till relationer och bo på en plats där alla har samma värde och möjligheter, där alla trivs? Ja, men då är det upp till oss alla att agera i frågan och bidra till det också. Vi kan inte bara ge upp, lämna över ansvaret till alla andra, skylla ifrån oss eller sätta oss i ett hörn och tjura. Vi måste jobba aktivt och medvetet, varje dag, för att uppnå resultat och vi måste börja med oss själva:

- Jag och du måste stoppa mobbning.
- Jag och du måste stoppa utanförskap.
- Jag och du måste sluta bete oss elakt och orättvist mot andra.
- Jag och du måste sluta roffa åt oss på andras bekostnad.
- Jag och du måste sluta låtsas. Alltid och varje dag. Åtminstone måste vi försöka, så gott vi förmår.

Jag tittar på skolan, hur den ser ut, på vilka problem den har, hur eleverna mår och jag känner att det har spårat ur. Jag tittar på det allt mer utbredda missbruket i samhället hos såväl ung som gammal, jag ser främlingsfientligheten breda ut sig. Jag ser barn som svälter sig och skär sig. Jag ser mobbning i skolor, på arbetsplatser och inte minst på nätet. Jag ser hat och hot mot oliktänkande. Jag ser gamla som behandlas ovärdigt på ålderdomshem, jag ser grova oprovocerade misshandlar överallt och jag ser kvinnovåld. Jag ser också barn som far illa och jag ser barn som mördas. Jag ser ett samhälle och människor som inte orkar med. Jag vill inte vara åskådare längre. Jag vill förändra. Jag vill att vi alla förändrar och skapar en bättre värld för våra barn och för oss själva att leva i. Men vi måste hjälpas åt och vi måste börja nu. Vi borde ha börjat redan i går.

Har ni tänkt på, att det lätt stannar därvid, att vi känner oss motiverade och vill förändra, men så kommer vardagen i kapp och engagemanget vi kände glöms bort. Ingenting händer. Det blir precis som igår.

Det får inte bli så igen.
 
Idag börjar jag mitt förändringsarbete.
Jag börjar med mig själv.
Jag börjar med min inställning och min medvetenhet.
Jag tänker inte vara passiv och misströsta mer.
Jag tänker ta ansvar.
Jag tänker genomföra mitt förändringsarbete.
Ditt ansvar är precis lika stort som mitt.
Vi ser oss själva.
Vi ser varandra.
Så förändrar vi världen till det bättre, du och jag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

Grattis på alla hjärtans dag!