Är Jämten speciell?

Den frågan ställer sig Jens Ganman i Östersunds Posten (ÖP) den 22 januari 2011 i krönikan Hur speciell är Jämten? som finns att läsa i tidningens nätupplaga.

Jag har kastat mig in i debatten som förs via kommentarsfältet i anknytning till artikeln på webben. Det har jag gjort främst av två skäl. Dels för att debatten är viktigt. Utan självrannsakan ingen utveckling, brukar man säga. Det andra skälet är att vi måste våga se sanningen i vitögat oavsett hur jobbig sanningen är. Jämten är under lupp i Jens Ganmans artikel och vi behöver veta vad som sägs om denna varelse som är vi, vi som bor här. Det hjälper inte att stoppa huvudet i sanden och hoppas verkligheten blåser bort medan vi befinner oss under jord. Med det menar jag nödvändigtvis inte att det som sägs om Jämten i artikeln ifråga är den absoluta sanningen. Det har jag inte tagit ställning till. Däremot är samtal om jämten relevanta eftersom betraktelserna av jämten är viktig för identiteten. Även det som anses dåligt med oss säger oss någonting. Vi måste våga lyssna till sådant. Jag tycker Ganman är modig som vågar ta upp detta extremt känsliga ämne inför huvudrollsinnehavarna själva - jämtlänningarna - som nu sitter på första parkett i och med publiceringen av krönikan i den största av lokaltidningarna i trakten, Östersunds-Posten, och läser om sig själva.

Det är inte lätt att förmedla sig via det skrivna ordet utan att ta kroppspråket till hjälp. Fråga mig som har drabbats av (tillfällig, hoppas jag) ordblindhet på grund av utbrändhet och skriver därefter... är fruktansvärt att inte längre kunna formulera sig och inte kunna se fel i sina texter. Men det är alltid lätt att missuppfatta det skrivna ordet, vilket säkert alla har erfarenhet av i samband med sms eller på Facebook där man uppfattats helt annorlunda av mottagaren än vad man avsåg från början. Detta fenomen märks också i kommentarerna som fälls i anslutning till artiklar i nättidningarna men är nästan oundvikligt. I detta fall handlar det sällan om missförstånd utan om att många blir arga för att de känner sig utpekade, vilket gör ont, medan andra känner sig förlägna av det som skrivs om just deras boplats och reagerar kraftigt av den anledningen och vill försvara sig. Andra blir så fula i munnen att jag och många med mig skäms. Över lag driver anonymiteten i kommentarsfält fram det mest djuriska hos människorna. Det märks tydligt när ämnena är känsliga. Vissa människor ilsknar verkligen till på ett explosionsartat och kränkande sätt när de känner sig utmanade. Beteendet har ett namn, när man beter sig så kallas man nättroll, och nättroll är några Ganman får täta besök av i anslutning till krönikan. Tragiskt, tycker jag, att inte kunna diskutera mer sansat när ämnet är så intressant...
 
Att diskutera mänskliga karaktärsdrag och mentalitet är lite kontroversiellt. Speciellt när man slår ihop flertalet människor till en grupp och diskuterar gemensamma drag. Det är inte helt obefogat att låta tankarna glida tillbaka till nazityskland och den rasbiologi som låg till grund för mängder av groteska påståenden och inhumana handlingsmönster som stora människogrupper fick lida hemska kval av då det begav sig. Efter andra världskriget fanns det därför en stor rädsla för att diskutera nationellt särpräglade karaktärsdrag. Så även i Sverige. Till viss del berodde det på att man vid tidpunkten saknade reell grund att stå på vad gäller kulturskillnader, men även för att den svenska nationella identiteten präglades av föreställningen om att Sverige var modernt och kännetecknades av "förnuft, rättvisa, ekonomisk framgång och hög utvecklingsnivå", karaktärsdrag som tolkades som att Sverige inte hade någon särskild kultur. Det som var unikt med oss la vi inte märke till. Vi stack inte ut i jämförelse med många andra länder, var uppfattningen. Vi tyckte andra nationalitetet var pittoreska eller udda med sedvänjor avvikande från oss. Vi sa att andra nationer hade irrationella trosföreställningar som bröt från "normen", det vill säga oss. Vi var själva utgångspunkten. Det var andra som var divergerande. Inte vi. Kanske kunde vi erkänna midsommarfirandet som säreget svenskt, men att det skulle finnas någon speciell svensk psykologisk profil var uteslutet.

Mycket har hänt sedan dess. På åttiotalet blev det plötsligt populärt att tala om "svenskhet". Åke Daun, professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, har forskat kring svensk mentalitet och i slutet av 80-talet gav han ut en bok med namnet "Svensk mentalitet". I den beskriver han svårigheterna med att identifiera och diskutera gruppers karaktärsdrag men kan ändå redogöra för en rad egenskaper som han menar kännetecknar svensken: 

·        Blyghet
·        Oberoende
·        Konfliktundvikande
·        Saklighet
·        Tungsinne
·        Sparsamhet i känslouttryck


Åke Daun (1989) framhöll dock i samband med denna forskning att den inte skulle läsas som ett "fullödigt porträtt av svenskarna, utan som bilder av svenskarna jämfört med andra folk - kontrastivt". Det han beskriver i sin text är med andra ord kontraster mellan nationaliteter. Det betyder att ”svenskar” som grupp kan vara jättelik andra folk i ett avseende men helt olik dem i ett annat, som i sin tur kan vara mer typiskt för ett tredje folkslag. Man kan alltså vara lik amerikaner och Japaner samtidigt, men inte någon av dem rakt igenom. Åke Daun påpekar vidare att det inryms en mångfald av skiftande beteendemönster, värderingar och livsformer i alla grupper, även inom respektive land, som gör att exempelvis svenskar skiljer sig åt mellan varandra. Den ena individen är inte den andra lik.

Daun menar att det är empiriskt möjligt att bortse från det som är oregelmässigt och varierar. Genom att titta på saken från en abstraktionsnivå och söka efter regelbundenheter och konsistens i ett jämförande perspektiv kan man finna det som är tillräckligt frekvent för att betraktas som typiskt. Typiskt svenskt eller typiskt för jämtar. Det typiska omfattar inte hela befolkningen. Det som anses karaktäristiskt är alltså de stora dragen. I Dauns begreppsvärld kallas fenomenet ”den modala svenska personligheten” och är endast en fråga om frekvenser. Svenskar på individnivå tillhör olika samhällsklasser, generationer, kön och bor på olika geografiska platser, vilket är förhållanden som särskiljer snarare än håller samman grupper. Man skiljer alltså på individ och grupp.

Utgår man från Dauns sätt att se på saken är diskussioner om karaktärsdrag fullt möjliga. Därför kan man även diskutera det som är typiskt Jämtar, vilket vissa kritiker till Ganmans artikel inte tycks tro. Men Daun understryker ändå noggrant: ”Vad läsaren bör komma ihåg är att det är mönster och framträdande drag som beskrivs./.../ Även då jag uttrycker mig generaliserande gäller detta, att svenskheten inte existerar i någon enhetlig skepnad. Inte heller är svenskheten något klart avgränsbart och permanent.” Omskrivet innebär det att samma sak gäller vid studier av ”Jämtar” och all annan kultur man nu väljer att titta närmare på. Det handlar om att ta fram det mest frekventa hos gruppen man studerar.

Jens Ganman har studerat Jämtar högst ovetenskapligt, men frågorna han ställt är ändå intressanta utifrån Dauns sätt att se det. I tidningsvarianten av artikeln (som är mer omfattande än webbvarianten) får man veta att ÖP låtit Jens Ganman titta närmare på hur det är ställt med den jämtländska identiteten. Med mycket stort typsnitt står att läsa: ”I Jämtland lever idén om Jämtland och jämtarna som en överlägsen särart kvar”. Som belägg för denna tes används bland annat den före detta landsantikvarien Sten Rentzhog uttalande från mitten av 80-talet som handlade om att ”Den storslagna vidden i landskapet” är Jämtlands absoluta kännetecken. Rentzhog citeras ytterligare en gång i artikeln. Denna gång kring vad han idag tycker kan vara utmärkande för det jämtländska samhället och vilka konsekvenser det i så fall kan få. Jämten kan: ”…varken se framåt eller bakåt, utan för det mesta bara reagera på vad som händer för stunden. Eller på vad krafter utanför länet säger och vill. Så länge vi inte lär oss ta initiativ kommer kräftgången att fortsätta”. Även språkprofessorn Bo Oscarsson citeras: ”Många känner till att Jämtland har en egen unik historia…(…)…vi hade – och har – ett eget språk, för att nämna några särpräglade företeelser…”. Ganman kommenterar dock detta med att ironiskt konstatera att dialekter inte är särkilt ovanligt i vårt avlånga land...

Jens Ganman tar alltså hjälp av andra för att hitta urjämten. Han uppger en (ovetenskaplig) enkät som källa vilken han haft som underlag i samtal med ett hundratal av sina länsbekanta. Bland annat ställdes frågan om vilka orter i länet som ansågs mer eller mindre ”fint” att komma ifrån. Tydligen är det i folkmun finare att komma från ställen som Åre, Frösön, Klövsjö och Ytterhogdal än att komma från exempelvis Bräcke, Brunflo, Börtnan och Överhogdal. Men allra finast är ”Totthyllan” i Åre. Därefter får människor med olika positioner i det lokala samhället spekulera fritt kring varför folk tycker såsom de gör: ekonomiska svårigheter, skolnedläggningar och problem med exempelvis flyktingar anges som troliga skäl till negativa rangordningar medan en yngre befolkning som samlas i turistorter såsom Åre uppfattas som ”coolt”. Att inte vilja bo kvar på orten, vilket i sin tur leder till stor utflyttning av yngre människor, anses dåligt liksom avståndet till Östersund. Ju längre bort från stan desto sämre. En yngre befolkning är mer ”hippt” än en äldre befolkning och att bo på gräddhyllan på Frösön är mer anständigt än komma från Strömsund som beskrivs som ”världens ände” av människors som kommer till tals i krönikan.

Ganman funderar också på om skälet till varför många Jämtar vägrar vindkraft, uranbrytning, dammar och dagbrott beror på speciella förutsättningar i trakten, förutsättningar som saknar motstycke någon annanstans i världen? Att det kanske är ovanligt fint eller unikt här? Men han verkar avbryta sig själv där någonstans med konstaterandet att "inget" är särskilt unikt här. ”Allt som finns här finns någon annanstans. Allt vi gör här kan nån annan (kvinnor och barn) göra bättre någon annanstans”, säger han. Det är nog svårt för Jämten att ta till sig det, att vi inte är unika här, men nyttigt, är hans teori om jag förstått honom rätt.

Personligen är det väl nu jag ska säga det är tur jag är Härjedaling från början och inte Brunflopingla, som jag kommit att bli, eftersom några klagar på Brunflo i hans lilla undersökning och därför bör känna mig träffad och nedslagen. Men det gör inte särskilt ont i mig att man rackar ner på "mitt" Brunflo. Däremot tycker jag kritikerna har fel eftersom Brunflo är både jättefint och jättetrevligt. Att läsare blir upprivna kring negativa åsikter som förs fram om olika bostadsorter i länet är dock både väntat och förståeligt. Att publicera en sådan här krönika ÄR att mucka gräl med människor. Jag vet inte riktigt vad ÖP vill med Ganmans text och undermåliga undersökning? Att driva med Jämtens självbild kanske? Ganman skriver alltid om sådant som retar upp folk och det räcker väl som förklaring (hans roll är att vara en klickmagnet)?  En intressant iakttagelse i sammanhanget är dock att Ganman först tar upp frågan, söker belägg för den via olika citat och stärker den med en liten undersökning för att slutligen såga alltsammans? Så brukar man inte göra. Anar det beror på att han är trött på Jämtar som använder den, enligt Ganmans text, påstådda uniciteten i tveksamma sammanhang och av syften som inte är rumsrena, syften Ganman troligtvis ogillar och ser som tröttsamma floskler och inte ger mycket för och vill få bort? Jag tror han menar att det är okej att vara "precis som folk är mest", som verkar vara det korrekta svaret på frågan han ställer sig. Och visst är det så! Var än du bor, även i Jämtland, är du lika vanlig och lagom som alla andra. Du ska inte tro att du är nåt! Haha.  

Kul ämne, oavsett.
.......................................................
 
Om man är ännu mer nyfiken på Jämtlänningar kan man läsa Jens Ganmans senaste krönika Bra på analsex - dåliga på hockey! som bonus. Bon Appétit. 

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det kom ett hot som utvecklades till omfattande hatdrev mot min person

Vem vet vad som hade förhindrat Aviciis död?

#MeToo ur en retorikintresserad kulturjournalists perspektiv